FAKTA-ARTIKEL AV ETOLOG ANNA OLSSON,
som arbetar som forskare vid Institute for Molecular and Cell
Biology i Porto. Styrelsemedlem i ISAE (International Society
Applied Ethology): http://www.applied-ethology.org/
I början av 1900-talet drog den tyske matematikern von Osten till sig stor uppmärksamhet tillsammans med sin häst Kloke Hans. Det påstods nämligen att Kloke Hans kunde räkna! Hans ägare skrev upp räkneuppgifter på en griffeltavla, och genom att stampa med hoven ett visst antal gånger gav Kloke Hans rätt svar. Efter mycket arbete lyckades en psykolog lösa mysteriet: det var inte Kloke Hans som löste de matematiska problemen, utan hans ägare, som sedan genom nästan omärkliga kroppsrörelser signalerade till Hans att han stampat rätt antal gånger.
Ofta används exemplet för att visa på att hästar inte har så stor förmåga att tänka abstrakt som deras ägare ibland vill tillskriva dem. Men det fascinerande med Kloke Hans är egentligen inte att han inte kunde räkna, utan att han hade lärt sig reagera på rörelser som hans ägare gjorde och som var så små att denne inte själv var medveten om dem! Att hästarna fått skydd och vård hos människan har hängt på att de kunnat utföra tjänster åt sina ägare, och man kan säga att hästens förmåga att lära sig och att samarbeta med människan har varit en förutsättning för dess överlevnad hos människan. Kloke Hans är ett fint exempel på hur väl denna förmåga kan utvecklas. Tyvärr förtäljer inte historien hur det gick till när Kloke Hans och hans husse utvecklade sitt samarbete.
Hästarna är sociala djur och det är viktigt för dem att kunna kommunicera med andra medlemmar i flocken. Denna förmåga till kommunikation utnyttjar vi för att få hästarna att lyssna på vad vi säger och kommunicera med oss. Genom att aktivt sysselsätta oss med våra hästar ägnar vi oss åt att utveckla samarbetet med dem. Och liksom för Kloke Hans husse, är det mycket som vi gör i det sammanhanget utan att vara medvetna om det. Men antingen vi tränar hästarna i dressyr, kör brukskörning eller bara försöker lära det lilla fölet gå i grimma och lyfta hovarna, har vi nytta av att veta inte bara hur man gör utan också varför. Genom att känna till grundläggande inlärningsteori kan vi lägga upp vår träning på ett mer effektivt sätt och undvika många misstag.
Inlärning är inte något som bara har att göra med dressyr och träning. Det är ett naturligt fenomen och en del av livet för alla djur. Att lära sig är att förändra sitt beteende till följd av erfarenheter man har gjort. Olika händelser i omgivningen, olika stimuli (ett stimulus, flera stimuli), får ett djur att reagera på ett visst sätt, att visa en viss respons. Ibland är det här medfött, men för att djur ska kunna anpassa sig till olika situationer har de också fått möjlighet att förändra sitt beteende genom inlärning. Ur naturens synvinkel, ska inlärningen leda till att djuret förändrar sitt sätt att reagera så att det blir det mest optimala, alltså det som är bäst för djuret.
Den unga hästen som för första gången får däckelgjorden spänd om magen reagerar genom att spänna sig och kanske försöka fly undan. När han gått en stund slappnar han av och tycks inte längre reagera på selen. Detta kallar man tillvänjning eller habituering, och det är kanske den enklaste formen av inlärning. Habituering innebär att centrala nervsystemet inte längre reagerar på ett stimulus som finns kvar under lång tid och inte förändras.
När man säger att hästen vänjer sig är det inte alltid frågan om habituering. Körhästen som travar oberört vidare när han blir omkörd av en långtradare eller polishästen som står lugnt kvar mitt i en skrikande folksamling noterar säkert med sina sinnen vad som händer omkring dem. Men de har lärt sig att de inte behöver fly, eftersom det inte är något farligt som händer. Det här brukar man kalla associativ inlärning. Många stimuli har från början ingen betydelse för hästen, men om ett stimulus upprepas gång på gång och alltid får samma konsekvenser, kommer det så småningom att förknippas - associeras - med dessa konsekvenser. Ljudet av köksdörren som öppnas och steg över gårdsplanen betyder ingenting för den nyinköpta hästen som just kommit till stallet. Men när han under en vecka sett att detta varje morgon följs av att han får frukost, börjar han associera ljuden med mat och gnäggar så fort han hör köksdörren öppnas. Det är genom att på det här sättet koppla samman ett stimulus med de händelser som kommer sedan, som djur lär sig saker om sin omvärld. På samma sätt lär hästen sig samband mellan vad den själv gör och vad följderna blir. Hästen som kommer lös i stallet på natten och råkar hitta foderlådan, känner lukten av foder och börjar undersöka lådan med nosen. Om han är tillräckligt envis i sitt undersökande och stallskötaren varit slarvig nog att inte stänga ordentligt, kommer hästen så småningom att lyckas öppna lådan och komma åt fodret. Han kommer åt fodret, får sig ett rejält skrovmål och vi kan vara ganska säkra på att om han tar sig lös nästa natt kommer han att gå direkt till foderlådan och försöka öppna den! Han har lärt sig att det här beteendet får till följd att lådan öppnas och han får äta så mycket havre han vill
Hästen lär sig sambandet mellan stimulus och respons därför att det har ett värde för honom: just vid det här tillfället är han hungrig och när köksdörren öppnas följs det av att husse kommer och hästen får mat. Ljudet som är stimulus följs av en förstärkning. Alla andra gånger under dagen som köksdörren öppnas leder inte till någon inlärning, därför att förstärkningen saknas och händelsen saknar betydelse för hästen. Förstärkning kallas ibland i dagligt tal för belöning och det är en mycket viktig del i inlärningen, eftersom det är den som gör det meningsfullt för hästen att ändra sitt beteende. Förstärkningen måste alltså vara något som upplevs som positivt av hästen.
Det är också viktigt att förstärkningen kommer så tätt inpå stimulus och respons som möjligt, så att hästen kopplar samman förstärkningen med just den respons som vi avser.
När vi tränar våra hästar, vill vi få dem att visa den respons vi önskar på de stimuli som vi har valt ut. För att åstadkomma detta, använder vi oss av den samverkan mellan stimulus, respons och förstärkning jag just har beskrivit. Översatt till dressyrspråk blir då stimuli våra hjälper, responsen den uppgift vi vill att hästen ska utföra och förstärkning den belöning hästen får när han gör 'rätt'.
Det första steget är att få hästen att utföra rätt respons, alltså att göra det vi vill att han ska göra. När vi börjar att träna en unghäst, kan vi oftast inte använda oss av de hjälper (stimuli) som vi vill att den till slut ska reagera på, för de har inte fått någon mening för hästen än. Vi måste därför hitta ett stimulus som i naturen får hästen att bete sig på det sättet som vi vill. Stegvis kan vi sedan gå över till stimulus som mer och mer närmar sig våra hjälper, tills vi fått hästen att reagera på just de hjälper som vi valt. I inlärningspsykologi kallar man denna process för betingning; man går från ett obetingat stimulus (som leder till en obetingad respons) till ett betingat stimulus, som leder till samma respons (men som nu kallas betingad respons).
När man leder det lilla fölet i grimma efter mamman och stoet stannar, fungerar det som en naturlig signal för fölet att också stanna. Samtidigt som stoet stannar, drar den som leder fölet lätt i grimskaftet så att grimman trycker mot nosryggen. När detta upprepas samtidigt som fölet får en belöning (förstärkning) när det stannar, associerar fölet ett tryck i grimman med att stanna, och så småningom kommer det detta att fungera som en signal för att stanna. Det obetingade stimulit var alltså att stoet stannade och det betingade stimulit har blivit att den som leder hästen drar i grimskaftet, och responsen är att fölet stannar. När sedan den unga hästen ska lära sig att lyda töm eller tygel, börjar man med att gå bredvid och leda den i grimma. Samtidigt som man tar i tygeln (den nya signalen som ska läras in), drar man också i grimskaftet (den redan inlärda signalen), och på samma sätt som när fölet lärde sig den första signalen, lär sig unghästen nu att koppla samman förhållningen i tygeln med att stanna.
Det här är ganska självklart i de första stegen i inlärningen, men det är lätt att glömma bort när man kommer längre i dressyren. De hjälper som vi använder för att få hästen att fatta galopp under ryttare har från början ingen mening för unghästen. Man kan naturligtvis använda dessa hjälper och driva på hästen mer och mer och mer tills den till sist faller i galopp eftersom den inte kan trava fortare. Men inlärningen går så mycket snabbare om man drar nytta av vad som är naturliga stimuli för en häst att börja galoppera: att föja efter en annan häst som galopperar eller att skutta över ett hinder.
Till att börja med måste vi alltså göra så gott vi kan för att tala med hästen på hästens eget språk. Men vad vi gör när vi dresserar hästar är att vi utvecklar ett språk på vilket vi kommunicerar med hästen när vi rider eller kör den. Detta språk består alltså av de olika betingade stimuli som hästen har lärt sig. Ju längre man kommit i träningen, desto mer kan man använda sig av detta språk och desto mindre behöver man gå tillbaka till vad som var naturliga stimuli.
Men om vi tittar på hur våra hjälper faktiskt ser ut, kommer vi att se att de flesta av dem på något sätt påminner om vad som naturligt skulle få hästen att utföra samma respons. För att få hästen att stanna, ökar vi trycket i tygel eller töm. Vi påverkar alltså hästens huvud med en kraft som verkar bakåt, och för att komma undan denna påverkan måste han stanna. För att få honom att gå framåt gör vi ungefär tvärtom trycker med båda skänklarna eller manar med piskan över kors och rygg, påverkan som hästen kommer undan genom att gå framåt. Att hjälperna ser ut så, beror naturligtvis på att det är lättare för hästen följa mer naturliga stimuli.
Förstärkningen (ibland hör man uttrycket belöning) är en mycket viktig del i inlärningen, eftersom det är den som ger hästen motivation för att utföra det som vi vill - det är för att få förstärkningen som hästen gör som vi ber den. Sådant som hästen naturligt upplever som en belöning kallar vi primär förstärkning. En godbit av något slag eller att klia hästen i manen är primära förstärkningar. Men liksom ett stimulus som från början är betydelselöst genom betingning kan få en betydelse för hästen, kan vi också gå från primära förstärkningar, som är positiva av naturen, till sådana förstärkningar som hästen lär sig att betrakta som en belöning, eftersom de förknippas med något positivt. Det kallar vi en sekundär eller betingad förstärkning Vi använder ofta rösten när vi tränar hästar, men det är vår röst har från början inte någon betydelse för hästen. När vi talar vänligt med det lilla fölet och samtidigt kliar det på halsen lär det sig att förknippa den vänliga rösten med något positivt, så att rösten i sig med tiden kommer att fungera som en förstärkning.
Det som jag har nämnt ovan, är alla exempel på vad man kallar för positiv förstärkning: när hästen gör rätt respons belönar vi den med något som är positivt. Men man kan också använda sig av negativ förstärkning. Många tränare förväxlar negativ förstärkning med bestraffning, men det är inte samma sak (se nedan). Om en positiv förstärkning är att tillföra något positivt, så är belöningen i negativ förstärkning att man tar bort något negativt. Ett exempel är när dressyrhästen som gör rätt belönas med en eftergift på handen, som minskar trycket i tyglarna..
Vi vill alltså att hästen ska lära sig ett samband mellan stimulus och respons. Jag har beskrivit hur hästen 'drar slutsatser'om detta samband genom att upprepade gånger hamna i situationer där stimulus och respons hänger ihop - och upprepning är alltså ett annat nyckelord i träningen. Sambandet mellan stimulus och respons är inte från början helt klart för hästen: han kanske till att börja med försöker med olika svar på ett stimulus. För varje gång som ett visst stimulus följs av en viss respons och denna respons belönas, blir sambandet allt starkare för hästen. Han kommer att svara med just den respons som belönats och upphöra med de andra försöken (man talar ibland om inlärning genom trial and error eller försök och misslyckande). Men det är viktigt att det är rätt sammanhang som upprepas, för på samma sätt som hästen kan lära sig att koppla samman ett stimulus med att ge en viss respons, kan den också lära sig att inte svara på ett stimulus (polishästeexemplet). Om ett stimulus av någon anledning inte får den rätta responsen men ändå upprepas, får det motsatt effekt. Tänk på ridskolehästen som utsätts för nybörjarens knackande skänkel: han lär sig att inte reagera på denna. Det gäller att vara tydlig i sina hjälper, så att det verkligen blir klart för hästen vilken signal man ger. I synnerhet i början av inlärningen är det också viktigt att man inte gör det för svårt för sig och hästen utan väljer situationer där man är säker på att få hästen att göra rätt.
Träningen bygger på att hästen lär in färdigheter, inte på att tränaren lär ut dem. Det betyder att träningen är framgångsrik bara om hästen är motiverad att lära. Därför gäller det för tränaren att skapa en inlärningssituation som är positiv: hästen ska förknippa träningen med något behagligt. En del i detta är att belöna hästen när den gör rätt. En viktig belöning är också att sluta i tid. Träning är arbete för hästen och det är en mental påfrestning att lära sig nya saker. Då kan den bästa belöningen vara att avsluta arbetet och låta hästen vila. Obehagliga upplevelser under träningen, som bestraffningar eller att upprepa kraven när hästen är trött, har en negativ inverkan på motivationen. En amerikansk forskare som tränade hästar i en typ av traditionella inlärningsexperiment, där djuren lär sig att trycka på en knapp för att få belöning i form av foder, fann att de hästar som bestraffades när de tryckte på fel knapp lärde de sig långsammare än de som inte bestraffades, eftersom bestraffningen gjorde att hästarna slutade försöka.
Träning och inlärning handlar inte bara om att få hästen att lära sig nya saker utan ibland också om att få den att sluta att göra något. Man brukar tala om två olika metoder för att åstadkomma detta: utsläckning och bestraffning.
Ett oönskat beteende är ofta något som hästen på ett eller annat sätt har lärt sig att göra. För att hästen ska lära sig något är det ju viktigt att utförandet av beteendet ger honom en belöning, och så länge denna belöning finns kvar är det meningsfullt för hästen att fortsätta att utföra responsen. Därför är det viktigt att först försöka hitta förstärkningen bakom det beteende man vill bli av med. Om hästen upptäcker att om han tvärvänder häftigt på skogsstigen, trillar hans ovana ryttare av, så kan hästen om han tycker att det är skönt att bli av med ryttaren göra om manövern nästa gång man rider ut. Varje gång hästen gör så här, får han en omedelbar belöning i form av att han blir av med tyngden på ryggen. Principen om utsläckning bygger på att ett beteende som inte längre ges någon förstärkning så småningom inte längre kommer att utföras, det kommer att släckas ut. Men det gäller ju då att se till att man verkligen kan uppnå en situation där beteendet inte belönas - och det är inte alltid så lätt. I exemplet med hästen som gör sig av med sin ryttare kan det hjälpa att ha en erfaren ryttare som ett antal gånger rider hästen i samma situation, tills hästen inser att det inte är någon idé att fortsätta med vändningarna eftersom han i alla fall inte blir av med ryttaren.
Bestraffning är ett annat sätt att komma åt oönskade beteenden, men man ska vara medveten om att det är en metod med många avigsidor. Bestraffning innebär alltså att man utsätter hästen för något negativt som följd av att den utfört ett oönskat beteende. Och just därför att den innebär obehaglig behandling för hästen är bestraffning en problematisk metod. Ett djurs inlärningsförmåga är mycket beroende av i vilket sinnestillstånd djuret befinner sig i, och i situationer av rädsla och oro är förmågan att lära sig nya saker kraftigt reducerad. Bestraffar man hästen under ett träningspass, kan man alltså minska hans förmåga att lära sig någonting under träningen. Bestraffning innebär också att hästen kan komma att uppfatta tränaren negativt, eftersom hästen förknippar honom med bestraffningen. Bestraffning bör bara användas i undantagsfall, när man behöver korrigera ett beteende som är direkt farligt och bara när man är säker på att man har undanröjt alla andra orsaker till problemet.
Under de senaste åren har intresset vuxit för alternativa träningsmetoder eller det som i USA sammanfattas under begreppet Natural Horsemanship (T.E.A.M.-metoden, centrerad ridning, Monty Robbins m fl). De här metoderna understryker samarbetet med hästen och utnyttjandet av hästens naturliga beteende mer vad traditionella träningsmetoder gör, men de är inga mirakelmetoder utan praktiska tillämpningar av samma grundläggande inlärningsprinciper som jag har behandlat i artikeln. Det gäller också för clicker-träning, en metod som ursprungligen använts för att träna delfiner och som blivit populär i hundträning och börjat sprida sig också i hästkretsar. Jag har ingen egen erfarenhet av de här metoderna men ger gärna tips om litteratur för den som vill veta mer.
En häst lär sig genom att koppla ihop stimulus med sin egen respons och följderna av denna. När vi tränar hästar utnyttjar vi detta genom att först ge ett stimulus som av naturen får hästen att bete sig som vi önskar. Vi kombinerar sedan detta stimulus med den signal som vi vill att hästen ska lära sig och belönar den när den gör rätt. Det är viktigt att hästen belönas direkt, så att den gör den rätta associationen mellan stimulus och respons. Det är också viktigt att upprepa den riktiga kedjan av stimulus, respons och förstärkning. Inlärningsförmågan påverkas mycket av hästens sinnestillstånd och det är viktigt att hästen tycker att träningen är positiv.