Oj, vad tiden går! Senast jag skrev var hästarna fortfarande ute dygnet runt, och var så ytterligare någon vecka - en sådan höst är inte vanlig. Nu yr snön utanför. Det är härligt med snö på vintern, men inte lika kul att det finns blankis under. Vi har trots det kunnat ta sköna ridturer på jullovet, och också varit på korta promenader med fölen. Humulin är ännu kvar, då det inte varit väglag att hämta henne. Hon drabbades av hovböld i slutet av november pga den besvärliga bärrandsrötan, och vi fick verka upp henne riktigt rejält. Nu ser det dock bra ut, och hovslagaren var så nöjd både med hovarna och hennes goda lynne, när han tittade till henne strax före jul.
De båda hingstfölen är också trivsamma och busar mycket i hagen, men är snälla mot oss. Alla fölen har vuxit bra, och bor i egna boxar på nätterna, men går med flocken på dagen. Haldol och Hogpax delar på en stor box, som går att dela av, men de kommer så bra överens att de nog får fortsätta så. Sirres gamla box var upptagen av Humulin, så han fick bo i spilta, och lärde sig de nya rutinerna redan efter en dag. Han verkar trivas bra där i den lite ensamma hörnan, där han kan se de andra hästarna, men inte har någon alldeles intill. Han vill gärna bevaka sin mat, och nu behöver han inte tänka så mycket på det. Bantningen av honom går inte så fort fram, för det var många extra kilon, men vi är en bit på väg. Jag hade tänkt rida honom igår, men ridbanan var alldeles för hal, så vi väntar nu på bättre väglag.
Ella trivs bra med Bombay, och ibland rider hon också Ljosefin. Nu på lovet blir det dock Maria som rider Ljosefin, och så turas Peppe och jag om att rida med på Muska respektive Desolett, medan den andre tar hand om Unni. Lilla Unni kan inte rida med, men rider gärna på stillastående hästar, eller sopar stallgången. Hon gillar ännu så länge "hästa". Tage har tagit paus från ridskoleridningen, men Maria och Ella tränar vidare, även om Ella blev lite försiktigare igen efter en omkullridning.
Efter en kort tid med snö och rusk, då vi hade hästarna inne på nätterna, blev det igen så milt och torrt att de har fått vara ute dygnet runt igen. När de knappt ville komma på kvällarna, kändes det inte meningsfullt att slita med mockning redan. Nu har vi dock ofrivilligt fått mera mockning att sköta, då vi har köpt tillbaka Sirre. Det är ju inte precis drömläge vid den här årstiden, och vårt mål var att hålla hästantalet på en lagom nivå.
Vi trodde verkligen att vi hade funnit ett rätt och bra hem till honom i somras, och efter ett par månader hos nya ägaren fick vi ett mycket positivt telefonsamtal, där mamman i familjen berättade hur mycket deras dotter hade lärt sig på denna duktiga ponny. Det var så roligt att hon had fått lära sig framdelsvänding och annat, och de red även ut och hade så kul. För ett par veckor sedan ringde de igen och hade fått problem med att flickan blev avbockad.
Jag var på domarkurs förra helgen, men Peppe och flickorna åkte och hälsade på för att se hur de hade det. Maria red Sirre och han bockade av även henne en gång, men sen klarade hon ut nästa försök. Visst har Maria, som i början hade rätt dåligt balans, ramlat av en massa gånger, men det här kände inte någon av oss igen. Det fanns även en massa annat som inte stämde. För det första var Sirre fruktansvärt fet - så tjock att han var helt platt över ryggen, nästan med en grop i mitten. Sedan hade han en sadel som låg illa. Jag tror inte på att hästar kastar av på grund av elkahet, utan för att något besvärar dem.
Både Peppe (på plats) och sen jag per telefon försökte ge familjen råd för att lösa problemet, och vi hittade även en duktig tränare, som var villigt att både rida till hästen och hjälpa flickan, så att det kunde få fortsätta lika bra som det hade börjat. Men då fick vi snabbt erfara att de hade minsann inte gjort några som helst fel, utan allt var vårt fel, och om vi inte insåg det så skulle de gå vidare med stöd av konsumentköplagen. Hästen hade omöjligt kunnat lära sig dessa ovanor hos dem, och han hade genetiska fel som gjorde att han betedde sig så!!! Tjock var han inte, utan hade samma hull som när vi lämnade honom, och i annat fall måste det väl också vara en konstig häst som blir så tjock på efterbetet efter korna...
Jag orkade inte strid mot dessa dumheter, och åkte och köpte tillbaka honom, mest för Sirres skull. Då fick jag ett kvitto med moms (precis som de fått), och då kan man undra när konsumentköplagen började gälla mellan två näringsidkare. Dessutom visade det sig att de har missat att vaccinera i tid (det var också jag som inte hade sagt det tydligt, så att de förstod...). Så nu står jag här med en tjock ponny, som måste bantas, vaccineras och ridas till, och förra ägaren anser att de har återlämnat honom i så gott som det skick han var i när de fick honom... Men alltid lär man sig väl något.
Sirre är till salu så fort vi har fått ordning på honom igen, och jag tror att bantningen kan ta längre tid än ridträningen. Han klev glatt in i tranporten trots mörker, och jag tror att han var glad att få komma bort därifrån. Förhoppningsvis hittar vi ett rätt hem nästa gång. Det är verkligen en bra och duktig ponny, och de båda tränare som har sett honom här och då han var med Maria på ridläger, kan inte fatta att det skulle behöva gå så här. Med rätt sadel och hull, tror jag att han kan bli bekväm med ridningen igen, och då går det förhoppningsvis bra.
Annars är det bara bra, utom att fölen har lite röta. Å andra sidan är det inte så stort besvär, för de är så snälla att man lätt kan stå i hagen och kratsa ur hovarna. Vi har verkligen tre urgoa föl.
Det har varit en intensiv höst, inte minst på grund av det stora trycket på hästpass. Dels har det varit många id-kontroller och chipmärkningar att göra på jobbet, dels har jag hållit ett antal chip- kurser under året. Det är roligt och stimulerande att hålla kurs, men det stjäl tid från allt man vill göra hemma. Jag har därför inte varit någon särskilt aktiv ryttare eller kusk på senare tid, men jag hoppas att det snart blir bättre med det.
Barnen är som tur är flitigare. Både Maria, Ella och Tage rider på ridksola en gång i veckan, och alla gör framsteg. Tage har också kommit igång med Bombay, och ridit honom en hel del på sistone, vilket inspirerade även Ella att börja rida honom. Plötsligt upptäckte hon att det var riktigt roligt, och nu skiftar hon mellan Ljosefin och Bombay (när han är ledig!), och Maria rider Muska eller Ljosefin. Peppe och jag försöker också ta en tur ibland, men det blir inte lika ofta som för barnen.
Höstvädret har verkligen varit fantastiskt i år, och vi släppte hästarna på den nya vallen, eftersom höstrusket med regnet lät vänta på sig. Vallen har hållit jättebra, så de får gå där så länge som den och vädret håller (kanske är det snart slut nu?). Hästarna är nu ordentligt höstrunda, så fölens tillskottsutfodring har vi kunnat vänta med, och de vuxna ska få banta i vinter. När vi hittar MUska under hullet ska vi prova ut en ny sadel till henne. Under tiden funderar Peppe på vad det ska vara för sadel, som uppfyller hans krav om en sadel som passar en ganska bred fjordhäst (är hon även i rätt hull), och ger stabilt och behagligt stöd för ritter i skog och mark.
Farah har rest till sina nya ägare, och Bombay (som vi tycker att hon mest har kört med!) sprang och letade länge efter henne. Vi hoppas och tror att hon ska trivas och passa hos sina nya ägare på stuteri Anfefa, och hon fick fint ressällskap i lastbilen genom deras "årets-ponny"-deltagare dartmoorn Twinkle. Sådana titlar imponerar dock inte på Farah, och det gjorde inte Twinkles högre ålder heller, utan Farah tog raskt kommandot i hagen.
Vi har också fått rapport från Muskas ettåriga dotter Humira. Hon följde upp sin fina framgång från Hallandsutställningen genom att åka till Åstorp, där hon med 41 poäng (98888) blev näst bästa fjordhäst, endast slagen av dagens BIS. Stuteri Rubin, som äger Humira numera, hade en lyckad dag, då deras ridponnysto blev reservBIS på samma utställning. Vi gratulerar!
Det har redan gått flera veckor sedan hingstpremiering och riksutställning, och vi har kommit in i oktober, men det härliga höstvädret håller i sig med sol och klara färger. Vi har klarat av höstavmaskningen, och hade i år för ovanlighetens skull en hel del ägg av styngfluga, så det kändes väl motiverat. Fölen är förstås avmaskade flera gånger redan, för att reducera spolmask, och de ser riktigt fina och välutecklade ut.
De skötte sig jättebra igår när hovslagaren var här, och alla tre går fint att fånga i hagen. De var helt lugna i varandras sällskap när vi lämnade dem i en box och red ut på alla mammorna. Så vi är så nöjda med alla tre. Ella blev fjordfrälst på Sindarve och rider mer och mer på Ljosefin. Det ser roligt ut med lilla Ella på den stora hästen, men de kommer bra överens.
På hingstpremieringen nådde Daktar nästan fram. Han fick 39 poäng och en åtta för galopp och tio för temperamentet. Han verkar vara en supertrevlig kille, och såg också riktigt bra ut. Det var bara tre tvååringar som godkändes och det var färre än på länge.
Till riksutställningen hade vi med oss Hogpax. Ella visade Ljosefin (men henne hade vi inte anmält i egen klass), och hon fick mycket beröm för hur bra hon gjorde det. Det gick bra även för Hogpax. Han började med att slå Hugin Frö, som han är både halvbror och morbror till. Sedan vann han även över bästa stofölet, som var en sondotter till Ismo, och fick fina priser som bästa föl. Poängen stannade vid 39 denna gång, men det var inte många som nådde över 40 denna dag, så det var ett bra resultat.
Hemkommen från hingstpremieringen i Vilhelmsborg är jag fylld av intryck, som behöver sorteras, samtidigt som jag med spänning läser katalogen för den stundande svenska premieringen och riksutställningen. I Danmark visades 17 tvåårshingstar och i Vetlanda är det 14 anmälda.
Ismo var med på Vilhelmsborg, och hade stått där fem veckor före premieringen, då han gjorde stationsprov i år. Under provet tränas och bedöms de av personal på plats, och sen avlägger de prov under premieringen. När de inte rids, får de stå på stall, då det inte finns möjlighet att ha dem i hage. De får massor av kraftfoder (och Ismo hade blivit tämligen fet av detta!), och det var tydligt att många av hingstarna inte trivdes så bra med detta trista liv. Som äkta fjordhästar skötte de sig dock bra ändå.
Ismo gjorde det totalt näst bästa provet, och hade särskilt bra poäng på hoppmomenten (löshoppning och uppsutten hoppning), där han var den som fick hoppa högst hinder. Även gångartsprovet gav bra poäng, och han var även näst bäst i terrängridningen, som man kan påminner om svensk bruksridning, fast i terrängen. En trevlig gren, som jag gärna vill importera! Trots dessa goda resultat, och trots att han fick åttor på alla tre gångarterna vid exteriörbedömningen (och en åtta i Danmark motsvaras närmast av en nia i Sverige) och även i övrigt en mycket bra bedömning, fick han inte förnyat godkännnade, då man ansåg att han hade för dålig hingstkaraktär. Snopet.
Men jag tror att han blev glad att få komma hem till Pia igen, och de laddar nu upp för tävlingar i höst, där han ska få tävla i både hoppning och dressyr. Kanske bör de även prova terrängridningen, för det var tydligt att Ismo gillade det! Och vi får se fram emot den svenska premieringen och hoppas att det ska gå bättre för lillebror Daktar!
Augusti har som vanligt varit en månad med många utställningar, och jag har både dömt och ställt ut. Vi har också fått glada rapporter från hästar vi sålt, och som har gått bra på utställning.
Första helgen i augusti åkte Unni och jag till Gotland, för att döma utställning hos 30-årsjubilerande Gotlands Fjordhästförening. Som vanligt blev jag väl omhändertagen och hade en trivsam helg på Gotland. Första natten bodde jag hos Engmans vid Knuts och andra natten på Sindarve, och efteråt kändes det nästan som om vi hade varit på ridläger. I vart fall blev jag riktigt ridlägersugen när jag såg Sindarves vuxen-barn-läger.
Sen åkte vi med två fulla lass till Jönköpings läns Fjordhästförenings utställning, som hölls i samband med Hushållningssällskapets sommarmöte. Det var trevligt att ha utställningen där, då det blev lite mer publik än vanligt, och också lite mer för barnen att titta på. Det var sensommarens varmaste dag, så hästarna blev rätt varma av att åka, eftersom vi var tvungna att ha stängt bak när vi hade föl med, men som tur var hade vi lastat med stolpar och elrep, så vi kunde ta ut dem och låta dem ha det skönt på utställningsplatsen utan att behöva leda hela tiden.
Maria och Ella hade satsat på den här utställningen, och Ella visade Ljosefin och Maria Haldol. Jag räckte inte riktigt till för både Desolett och Hogpax, men när vi var inne med alla fyra, var duktiga Therese Isaksson snäll och tog en häst. Sådan hjälpsamhet och god stämning är det som gör att man tycker att det är roligt att åka på fjordhästutställning.
Roligt var det förstås också att det gick bra för våra hästar. Desolett inledde med att vinna sin klass, och slog då Lindmarkens Belizzi. Sen var det Ljosefins tur, och hon fick också guld och var ensam i sin klass för äldre fölston. Haldol och Hogpax fick tävla bara mot varandra, och precis som jag hade trott drog Hogpax det längsta strået. Haldol fick 39 poäng och ansågs vara ett hingstämne, och Hogpax fick ett poäng till och räckte till guld. Han fick dock se sig slagen av bästa stoföl, men fick ett fint gehäng (som han inte ville ha på sig!) som reserv bästa föl.
Vi kunde också glädja oss åt att Ismo hade med ett par fina döttrar, dels fölet Lindmarkens Bizkaia som fick 38 poäng, dels ettåringen Salsa Dundra, som fick 39.
I Best in show-finalen kämpade Ella på ensam med Ljosefin med Hogpax fast i gjord vid sidan, medan Maria och jag skrittade runt med Haldol och Desolett. Jag hade sagt till Ella att gamla Ljosefin nog skulle åka ut rätt snart, men de gick varv på varv, och Ella var stolt som en pinne. När fem hästar återstod var det Björkhems Tara, Lindmarkens Belizzi och så Ljosefin med sina två döttrar Divina och Desolett. Då åkte Divina ut som femma med 42 poäng, och sen blev Ljosefin fyra, också med 42 poäng. Trea blev Belizzi, och Desolett tog hem reserv BIS-titeln med 43 poäng, slagen av rörliga Björkhems Tara.
Även den senaste helgen var det fjordhästutställning, och återigen med Morgan som domare, precis som i Jönköpings län. Vi kunde inte åka dit, då jag var i Wången och dömde hingstpremiering, men vi hade med ett par uppfödningar. Divina fick pröva lyckan igen, och fick nu 41 poäng, och slutade på en fin sjätteplats i en BIS-final med hård konkurrens. Mumsas Athena, som vi ju har sålt till Frö fjordhästar fick också 41 och blev fyra i finalen. Allra bäst gick det dock för blott ettåriga Humira, som blev bästa ungsto, och slutade på tredjeplats i BIS-ringen! 41 poäng även til henne!
Vi har nu tingat bort både Humulin och Farah, så nu är salulistan tom, och det känns som att vi har balans inför hösten och mockningen. Fölen har utvecklats jättefint, och alla tre är trevliga att hålla på med och går att fånga i hagen. De skötte sig bra när hovslagaren var här också. Idag påbörjade jag botulismvaccinationerna inför hösten, då vi fodrar med hösilage. Ännu återstår dock en tid av den sköna betessäsongen, och vi hoppas på många fina höstdagar. Förhoppningsvis blir det lite lugnare med allt som ska göras, för de senaste veckorna har det varit dåligt med tid att rida. Barnen har dock kommit igång på ridskola igen, och Ella fick beröm för att hon utveckats mycket över sommaren. Tage har också börjat i en grupp och har bra talang, och tyckte att det var kul nu. Det var en pojke till i gruppen, och kanske kan det göra det lättare att "våga" fortsätta.
Sommaren springer snabbt på, och nu har vi på allvar kommit in i den tid då det är en massa utställningar. Jag fick en rivstart på dömandet, då ordinarie premieringsförrättare på Gotland blev sjukskriven efter en skada. Vi skulle ju ändå till Gotland, och jag hade tänkt titta på russpremieringen på Lojsta hed, men istället blev det till att skruda sig i domarkläderna och ta sig an det roliga och ansvarsfyllda uppdraget att döma, först russen och sen resten av de gotländska hästarna. Jag fick två intressanta dagar, och långa blev de också, då jag förstås ville vara med och driva ihop russen på morgonen. En upplevelse att minnas! Jag är glad att jag fick äran och förtroendet att döma denna speciella premiering.
Även de övriga dagarna på Gotland blev lyckade. Vi bodde större delen av veckan vid Knuts fjordhästar, där Peppe fick ny inspiration på westernkurs. Maria och Ella var på roligt ridläger på Sindarve, och särskilt Ella hade nog svårt att lämna sin älskade Trixi. Jag fick se en massa Ismo-föl som resultat av hans vistelse på Sindarve i fjol, och jag blev mer än nöjd med vad jag såg. Särskilt Sindarve Gnuttas stoföl var både vacker och mycket rörlig. Ska bli spännande att se hur hon utvecklas. Nu är det strax dags att återvända, då jag ska döma fjordhästutställningen på Gotland.
Fler roliga domaruppdrag väntar sen längre fram. Allra mest glad är jag åt det, som jag tycker helt fantastiska erbjudandet, att jag ska få vara med i hingstpremieringsnämnden för fjordhingstar i Danmark i år. Deras premiering går av stapeln en vecka före vår svenska premiering, och jag ser mycket fram emot denna helg i september. Jag har ju flera gånger varit på plats som publik, men inte trodde jag att jag i år skulle få stå på domarplats.
Vi planerar också att visa några av våra föl på utställningar i höst. De artar sig fint, och Humulin är tingad av en köpare, som ska hämta henne i slutet av hösten. De båda andra får bli kvar tills vidare, då det känns bättre att ha två unghingstar än en, så kan de bråka med varandra i stället för med oss. Ännu så länge är de dock mycket trevliga att ha med att göra, och Haldol skötte sig exemplariskt på premieringen.
Oj, vad tiden springer i väg! På sommaren finns inte mycket tid att sitta vid datorn, för det finns så mycket annat som lockar ut en. Vi har haft riktig kompensation för förra årets regniga sommar, och redan hunnit bada en hel del. Ensilaget (eller hösilaget som en del vill säga när det är lite torrare, som vårt) fick också fint väder och vi hoppas att det är fint foder i rundbalarna, som nu står och väntar på att behövas till vintern. För ridning har det dock ofta varit så varmt att vi har valt att gå upp vid fem för att hinna rida innan det blivit alltför varmt och mycket flugor. Vi har hunnit med många härliga morgonritter.
Idag är det lite svalare och regnigare, men på förmiddagen hann Unni och jag med att prova att rida tillsammans. Ella red efter på Bombay medan Unni och jag satt barbacka på Desolett med Peppe som ledare. Det var tur att han var med, för efter att ha varit nöjd och glad första halvan av ritten och pekat och pratat för fullt, blev Unni trött sen. Hon vände sig om och satte sig först baklänges och kröp sen upp i min famn. Där somnade hon gott i den gungande skritten på hemvägen.
Vi har varit på premiering med Farah, Desolett och Haldol. Igår åkte vi med Desolett och Haldol till St. Segerstad, där Desolett fick sitt AB och kunde stambokföras efter att ha fått 41 poäng och gjort ett bra körprov. Både hon och Haldol skötte sig bra hela dagen och Maria klarade att leda Haldol hela tiden. De var också snälla att lasta. Också Farah skötte sig fint, och det var inga problem att ha henne i transporten efter uppvisningen medan jag dömde shetlandsponnyerna. Det var så många hästar anmälda till Brunnstorp, Vikingstad att det inte räckte med en domare Också new forest ringen var stor. Det var hård konkurrens med sju fina treåriga new forestston, men Farah placerades som etta med finfina 42 poäng! 99897 räckte bra till diplom och GI, och nu hoppas vi hitta en köpare som vill ta tillvara på denna fina ponny.
Vi har sålt Stor-Wille och Sirre, som vi hoppas ska komma till mycket glädje i sina nya hem. Det är alltid lite vemodigt att sälja hästar, men om de hittar bra hem, så känns det ändå bra sedan.
Vi har haft jätteskönt semesterväder med mycket sol och värme, och det har verkligen känts som sommarlov. Ibland har det varit grått och en och annan skur har det kommit också, men bara värme kan bli väl jobbigt. Fast skurarna är förstås frustrerande för den som försöker köra hö. Vårt gräs står ännu, då vi får vänta tills den värsta jäkten är över, men vi hoppas på bra torkväder till oss också. Merparten lär vi dock ta som ensilage, och det är ju lättare.
Vi har varit flitiga med hästarna, och lille Haldol fann sig väl vid att bindas upp vid Desoletts sida bredvid rockarden, så vi har kört några mysiga rundor. Maria och jag ser fram emot att sätta Ljosefin och Desolett i par, men Ljosefins lille Hogpax får bli lite äldre först. Ännu så länge nöjer vi oss med att rida Muska och Ljosefin, medan Desolett varierar mellan ridning och körning. Ella rider Bombay varje dag, och om vi hittar en sele som passar ska vi försiktigt prova att köra honom, eftersom han lär vara körd. Bäst att testa i lugn takt först, eftersom de senaste ägarna inte har kört.
Fölen är tama och mysiga, och njuter av att bli kliade. Hogpax låg lugnt kvar i mitt knä igår, och då har man lust att sitta där hela dagen! Men det finns ju annat också, som att måla stugan (vårt gårdskontor) och en del annat jobb. Det är inte bara nöjen när man är ledig, men bada har vi hunnit med det också. Farah utvecklas väldigt positivt, och är både snygg och trevlig. Vi tränar på och hoppas att hon ska visa sig från sin bästa sida på premieringen, och att vi sen ska hitta en ny ägare som vill ta vara på alla hennes möjligheter.
Sommaren har börjat härligt, och till det mysigaste hör nog våra uteritter med fölen lösa bredvid. Ljosefin fick också hänga med när hennes föl blivit en vecka, och han är en frimodig unge, så det fungerar jättebra. Desoletts Haldol börjar bli väl modig, så idag fick det bli ridbanan i stället, och snart får det nog bli så att han antingen får stanna i hagen med något annat sto eller, om vi kör, bindas upp vid Desoletts sida. Vi provade att köra henne i förrgår för att se hur han skulle ta det med rockarden, men det oroade inte honom det minsta, så det kan bli nyttigt att följa med vid körning.
Fölen (och alla de andra) har också fått träffa hovslagaren, och vi har förstås tränat dem med grimma också. Allt detta har fungerat jättebra, och det känns mycket lättare att hinna med allt detta när man inte har avelshingst. Alla fölen ser jättefina ut, och är trevliga att hantera, men alldeles särskilt förtjusta är vi i Desoletts Haldol, som verkar bli lika sympatisk som sin mor. Efter mycken vånda, eftersom vi tänkt behålla ett stoföl, och Muskas föl också är bra, beslutade vi att trots allt behålla Haldol, och då sparar vi även Ljosefins föl. Man kan lika gärna ha två unghingstar samtidigt, så att de har någon att rasa av med, och han ser förresten också väldigt bra ut. Han är enormt rörlig, och är kanske snyggast av allihopa.
Ella håller på att lära känna Bombis, som hon föredrar att kalla Bombay, och han är verkligen lugn och snäll. Ganska sävlig tycker jag, men viktigast är att Ella är trygg och nöjd. Vi jobbar också på med Farah, och rider nu henne i skritt ibland och tömkör ibland. Båda delarna funkar bra, och hon accepterar utan oro att gå med hem ensam eller att lämnas ensam i hagen.
Så var det efterlängtade sommarlovet här, och jag inleder det med ett par veckors semester. Ambitionerna räcker nog minst för ett helt sommarlov för mig också, men jag ska se till att hinna njuta och ta det lugnt också. Inte minst besöken hos fölen är en garanti för det. I onsdags fölade Ljosefin och fick ett fint hingstföl, så nu har vi tre ljuvliga ulltottar i hagen. Att gå ut och klappa dem och se dem leka är verklig avkoppling. Haldol vill helst bli kliad hela tiden och möter oss med en gnäggning, så han charmar alla. Humulin börjar släppa taget om mamma lite och kan börja leka lite mera, medan Ljosefin ännu vaktar hårt på sin lille. Han är inget litet föl, men när han kom såg vi hur de andra hade vuxit. Alla tre fölen ser mycket bra ut, så vi är så nöjda med Hugos besök här. Jag har också varit runt och sett några andras föl efter Ismo och Hugo, och de ser också fina ut.
I förrgår var Ella och jag och köpte det 18-åriga russet Bombay (egen sida kommer snart), kallad Bomben. Särskilt explosiv är han dock inte, utan en lugn och snäll ponny, som vi hoppas att Ella ska trivas med. Efter att Ella åkte av Sirre på ridskolan blev hon rädd och red honom mindre och mindre. Trots att ridningen utvecklades mycket på ridskolans ponnyer, och trots att Sirre inte kunde anklagas för att ha varit dum, så hade Ella blivit rädd och ville inte rida Sirre. Jag kan lova att jag mer än en gång ångrat att vi sålde Fakir, men DÅ ville hon ha Sirre... Och rida vill hon, så nu gör vi ett nytt försök och hoppas att vi hittar en ny ryttare som kan ta vara på Sirres kvaliteter. Håhåjaja.
Efter att ha fått ovanligt många samtal från olika håll om föl som fötts döda eller svaga, utan känd anledning och alla med olika fäder, blev jag extra glad när jag fick träffa Muskas pigga stoföl. Hon föddes i lördags,och är alltså knappt två veckor yngre än Desoletts Haldol. Visst har vi tyckt att han har vuxit bra, och med en nyfödd vinglig unge intill, så är det ännu tydligare. Lilla Humulin är nog lika hög som Haldol, men spetig och ranglig jämfört med hans goa "babyhull". Det lär inte dröja innan hon växer till också, för Muska mjölkar bra och sköter lika väl om henne som om de tidigare fölen. Med två goa föl att klia och en ljuvlig utsikt över blommande körsbärsträd är det svårt att slita sig från hagen!
Efter en vecka i egen hage släppte vi ihop Desolett och lilla Haldol, som han ska heta, med Muska och Ljosefin. Vi passade på att ta in honom i stallet och ta på en grimma när vi ändå var ute och gick, och det tog han hur bra som helst. Han ser ut att bli både vacker, rörlig och trevlig - precis som vi hade hoppats! Desolett är också en jättebra mamma; mån om sitt föl, men tycker att det är helt OK att vi är framme och vill klia och hälsa på honom. Muska och Ljosefin har insett att de får vänta på sina egna föl, för den här raringen låter sig inte bytas bort. Han är så fin att se när han galopperar bredvid Desolett, som har blivit slank och snygg.
Valackerna och Farah fick flytta till en annan lite magrare hage, och det tyckte de inte alls var en kul idé. Både mindre mat och tristare sällskap, men det är nog bra för deras hälsa och hull, tror vi. Inridningen av Farah avancerar så smått, och hittills har allt varit helt okomplicerat. I helgen skrittade jag runt på henne först med Peppe som ledare och sen själva på ridbanan, med Ljosefin som sällskapsdam. Hon verkade tycka att det var riktigt kul att få vara med och vara duktig, och då är det kul att jobba med unghästar.
Maria och Ella håller båda på att ta ryttarmärke 2 på sina respektive ridskolor. Båda har klarat teoriprovet. Ella red dressyrprovet på Kristi himmelfärdsdagen och Maria gjorde hopprovet lite tidigare, så nu har de varsitt moment kvar. Det har sprungits dressyrprogram på vardagsrumsmattan många gånger... Jag missade tyvärr att se Ellas ritt, då jag hade chipmärkningskurs den dagen. Det har blivit några kurser under våren och fler är på gång. Hittills har kursdeltagarna varit väldigt positiva och nöjda, och jag hoppas att det ska fortsätta så. Det är ingen tvekan om att det är stort behov av att få hästar chipmärkta nu, och fler och fler föreningar inför krav på märkning. På sikt tror jag att det är positivt för hästarna.
På kvällen den 7 maj hade Desolett fått mjölk i spenarna, så jag bestämde mig för att nu var det dags att kliva upp även på natten och kolla henne. Jourtelefonen höll sig som väl var lugn, och när jag kom ut i hagen strax efter ett tidigt den 8 maj, upptäckte jag att Sirre envist nosade Desolett under svansen. Hon var besvärad, men han envis. Det var vattnet som höll på att gå, och jag såg att hon ville vara i fred. Jag hade övervägt att cykla till hagen och ta en grimma på armen, men det var så kallt och mörkt att jag tagit bilen. Någon grimma fanns där inte, men väl ett långt rep, och det fick duga som grimma. Sirre vägrade då att gå över diket på väg till grinden, men då kom Desolett till min hjälp och gick före, och då kom han. När jag släppt honom till de andra i hagen mittemot, stannde Desolett kvar i närheten av grinden, och när hon såg att han var borta, lade hon sig ner och började krysta.
Jag satt där i mörkret i en stjärnklar och kall natt med en uggla hoande i närheten, och Desolett verkade bara vara glad över min närvaro. Jag pratade lite med henne och övervakade att allt gick som det skulle. Ganska snart kom ett par rejäla ben fram, och jag tänkte redan då att det nog är ett hingstföl. Jag hade lämnat sängen vid ett-tiden, och halv två var han född - ja, för det var en hingst. Han hann inte mer än ut förrän han lyfte huvudet och var hur pigg som helst. Desolett låg kvar en stund och nosade - "pussade" - sin son, och jag lät dem ligga lugnt så att han skulle få lite extra blod i sig innan navelsträngen brast. Hon skötte om honom kärleksfullt men ganska hårdhänt, så att han skulle komma igång och upp. När efterbörden hade gått efter 10-15 minuter, och jag hade kollat att den var hel, frös jag så mycket att jag åkte hem en sväng, och försökte sova.
Det gick inte, så jag återvände efter mindre än en timme. Då var han redan på benen och hade helt klart för sig hur man diar, och allt verkade bra. Det kändes som ett stort förtroende att jag hade fått vara med Desolett när hon födde, och det är alltid lika härligt när allt går bra, så sen åkte jag hem och sov gott några timmar.
Sen har veckan varit full av arbete och vardag, men det är en höjdpunkt varje dag att gå ner och klia föl och se hur han blir allt mer försigkommen och redan galopperar i full fart stora svängar runt mamma.
Nu får vi telefonsamtal så gott som dagligen om nya föl på olika håll, och det är verkligen roligt att få dessa rapporter. En del av stoägarna har man inte hört av sedan de for hem i fjol, men när man får dessa samtal undrar man en kort stund om man kanske skulle skaffa hingst igen... När man ser allt annat som finns att göra går det dock rätt fort över. Fast nog är det roligare med hingsthållning än att fixa gräsmattan!
Desoletts juver ändrar sig för varje dag, och nu börjar det finnas lite även ner i spenarna, så nu tror vi att det är nära och springer och klämmer på henne titt som tätt. Hon är som tur är snäll och tålmodig, och är den som också väldigt bra står ut med Unnis närgångna undersökning av hennes ansikte. Det är kul att rida, tycker Unni, men ännu mer spännnade att utforska näsborrar mm.
Våren är en tid, då mycket ska ske, inte minst i form av stängslingsarbete. Älgarna, som vi har gott om här, och ofta får se också, har sprungit ner en hel del, men första hagen blev fixad för två veckor sedan, och då släpptes hästarna ut. De fick rena glädjefnattet när de kom till sommarhagen och bara flängde omkring, också de högdräktiga stona! Vi har förstås fått tillskottsfodra, men de ser ut att ha trivts gott. I mitten av den här veckan tog vi hem Desolett och Sirre, då jag inte vågar riskera att något av de äldre stona ska knycka hennes föl. Jag sade redan då att det nog dröjer några dagar till, men att jag ville ha henne därifrån i god tid. Sirre tycker att det är jättetrevligt, och nu har det gått två veckor över beräknad tid, men inte något föl än. Andra fölrapporter ramlar dock in, och det gäller både Ismo- och Hugo-föl. Det första Ismo-fölet var tyvärr dödfött, och det är sorgligt när sådant händer. Men sen har Ismo fått två stoföl, ett på Gotland och ett här, och Hugo har fått ett hingstföl, och fler föl väntas inom kort! Även Muska börjar så smått se redo ut, så de kommer kanske tätt när de väl kommer.
Våren har gjort sitt intåg, och vi börjar känna att mockningen närmar sig sitt slut för denna period. Det är alltid lika skönt, och ändå känns det också alltid bra när man tar in dem på hösten första natten. Nu gäller det bara att hinna se över och reparera vad vinter och älgar gjort åt staketen, så kan de snart gå ute dygnet runt. Härligt! I fjol, då våren var tidig, gick de redan ute så här dags, och Ismo hade besökande "fruar". Nu är det alltså dags att vänta på fölrapporter, men ännu så länge inget varken hos oss eller de som besökte oss i fjol. Det kan inte vara länge kvar för de första, och här går vi och kikar på stora magar och växande juver med spänd förväntan. Desolett ska vara först hos oss, men ännu ser hon ut att dröja lite, och vi får se om hon är som sin mor som ju brukar gå över rejält. Å andra sidan tog helsystern Dalacin med överraskning första gången, så man vet aldrig!
Ridningen är mest lugna promenader med de högdräktiga stona, men de är pigga och vill gärna springa. Jag har ridit Muska flera gånger på sistone, och vi har haft härliga ritter, men Desolett verkar inte uppskatta ledigheten, utan undrar nog varför inte hon "dög". Jag har vågat mig upp på Farahs rygg också, och det tog hon som väntat med stort lugn. Speciellt som det vankades morötter, tyckte hon att det var en bra idé. Farah är också väldigt road av att träna och lära sig saker. Den enda gång hon protesterar är när vi ska tillbaka till den tråkiga hagen! Då händer det att bromsen slås i, men annars är hon med på det mesta.
Jag har fått rapporter från både Fakir och flera hästar vi har fött upp, och alla verkar ha det bra och uppför sig till full belåtenhet, så det är trevlig läsning. Ska försöka lägga ut lite bilder på en del av dem när jag hinner, men även utan hingst är visst våren en intensiv tid. Inte blev det bättre av att nästan hela familjen fick influensa och inte orkade något alls ett tag (vaccinerar hästarna gör man, men sig själv?!). Det finns mycket att berätta, men inte så mycket tid att sitta vid datorn. Jag tyckte dock att lite var bättre än inget och hoppas hinna återkomma inom inte alltför lång tid.
Nu har vi lämnat Fakir i sitt nya hem i Blekinge, och när vi åkte dit passade vi även på att hälsa på Isodur, som bor i närheten. Isodur hade vuxit massor (som unghästar ju gör), och var en ståtlig unghingst med jättefin resning och en snäll och trevlig uppsyn. Han såg det ut att ha det bra på alla sätt, och det tror vi att Fakir också ska få i sitt nya hem.
Idag skiner solen och det är vår i luften, men fortfarande mycket snö på marken. Det har varit kallt länge, men på slutet lugnt och vackert,och idag är det härligt. Så här kan det gärna få vara ett tag! Ridningen har inte varit så intensiv i kyla och halka, men jag har så smått börjat jobba med Farah, som har fått gå ut med sadel några gånger. Det bekymrar inte henne det minsta, och jag har också hängt på henne ett par gånger. Konstig idé, tyckte hon, men tog det med ro ändå.
Att vattnet frös berodde inte bara på kylan, utan också på att värmeledningen i röret gått sönder (det märks ju inte förrän den behövs!!!). Nu är den saken fixad, så nu hoppas vi slippa bära vatten. När saker inte fungerar märker man hur väl man behöver dem!
Lagom till sportlovet fick vi snö så vi teg. Det var snöstorm i flera dagar och vägen drev igen hela tiden. Med förkylning och feber var vi inte alls inspirerade att ge oss ut. En ny omgång med snö och blåst kom till Marias sportlov vecka åtta, och trots att det inte var så kallt (som det blev sen) frös vattnet i stallet, eftersom vinden drog ut värmen. Vattnet har aldrig frusit förr, och det tinade igen efter ett par dagar, men det blev en liten påminnelse om hur det var att bära vatten inna vi drog in det till stallet.
Men mellan blåsten har vi också haft gnistrande soliga vinterdagar, och det är superhärligt! Ridit och tolkat har vi förstås gjort, och vi hade tänkt sätta ihop Desolett och Ljosefin i par för släden, men stången passade inte i fästet. Får se om vi hinner fixa det innan snön försvinner! Jag tyckte att Desolett började bli lite väl rund om magen för mer avancerade ridturer och har lagt träningen på is, men tog i alla fall ut henne på en lugn promenad i sällskap med Maria på Ljosefin och Ella tolkandes efter dem. Eller lugn och lugn... Desolett var pigg och spänstig och tyckte nog att jag var fånig som sa att det är för halt för galopp. Hon travde så att snön sprutade runt oss, och verkade njuta av livet! Så vi fortsätter väl ett tag till då.
Innan vi ens hann annonsera Fakir träffade jag en kollega på kurs, som visade sig söka just en sådan ponny. Om vädret och väglaget är lämpligt kommer han att flytta till sitt nya hem nästa helg. Ella hälsade på honom i lördags och red en "avskedsritt", och det är verkligen en bussig liten ponny. Vi tror att han har hittat ett nytt bra hem, och Amelie som lånat honom har just funnit en ny, lite större ponny.
En månad sedan den stora stormen var, och ännu är visst en del utan ström. Vi klarade oss konstigt nog bättre än de flesta även här, då vi faktiskt bara var strömlösa i knappt ett dygn. En hel del träd har fallit, och en del av våra ridrundor har därigenom blivit oframkomliga, men även det håller så smått på att bli bättre. Vår skog är så ung att vi personligen inte är så hårt drabbade, och dessutom har vi ju så lite skog, men även om vi inte tillhör de värst drabbade områdena, så har det blåst ner en hel del häromkring. Vägen mot Äpplaryd var totalt avspärrad av minst 60 stammar på söndagsmorgonen, och den runda som Ella och jag red på lördagen dröjde det länge innan man kunde komma fram på igen.
Vintern är ovanligt snöfattig efter en snöig inledning, men för några veckor sedan fick vi lite ny snö, och gladde oss åt att kunna ge oss ut med två tolkare och två ryttare på Ljosefin och Desolett. Detta var något nytt för Desolett, men som vanligt tog hon saken helt naturligt, trots fallande och tjoande tolkare efter sig. Ridbanans underlag har inte varit ridbart på sistone, och nu börjar Desolett bli allt rundare om magen, så vi har lagt ner våra träningar, och Ella har börjat på ridskolan istället så länge. Här hemma fortsätter vi skogsluffa, och Ella har ofta sällskap ut av Stina, och det tror jag både tycker är kul.
Det nya året inleddes, som så ofta för min del, med jourtjänstgöring. Det är kanske inte det roligaste man kan tänka sig, men jag fick i gengäld vara ledig över julen, och det var verkligen skönt att hinna känna lite julefrid. Ombyggnaden var inte helt klar till jul, utan några saker återstår, men vi har fått det mesta fixat, och en vecka före jul hade vi inte vågat tro att det skulle bli så bra som det blev. Till en del hann vi bli klara tack vare att mina föräldrar kom och firade jul här och också hjälpte till att få julfint. På annandagen erbjöd sig Maria att passa Unni, så att Peppe och jag kunde ta en liten ridtur tillsammans. Det är inte så ofta vi två kan rida ut ihop, så vi njuter verkligen av de stunderna.
Idag jobbade jag bara till lunch, och sen tog vi ut Farah för lite träning. Först repeterade vi lastning, eftersom det var ett tag sedan, och det gick utmärkt. Sen sadlade vi henne och gick en promenad med Ljosefin som sällskap. Farah har haft sadel ett par gånger förut, och hon är lika obekymrad som fjordingarna brukar vara, även nu när hon fick ut och gå med hängande stigbyglar.
Vi har lånat ut Lille-Wille till en liten åttarig pojke, eftersom Tage ridit högst sporadiskt i höst, och vi tyckte att han hade det ganska tråkigt här, även om Ella tog en tur med honom ibland. Vi hoppas att det ska kunna funka bra, och så småningom vill vi ha honom till Unni förstås. En snällare shetlandsponny är svårt att hitta.