Ja, så var det redan mellandagar, och vi har hunnit fira jul, och ha sköna lediga dagar. Jag har sluppit jour hela julen, och får mitt pass till nyår istället, men det gör inte så mycket, tycker jag. Vi har ridit och kört i det soliga, milda vädret, och även om det kanske inte är så mycket till julstämning, så har det varit härligt ändå. Vi har börjat jobba lite mer med unghingstarna, som verkligen är trevliga. Båda Haldol och Hogpax har en i taget fått följa med vid sidan av rockarden när vi kört Desolett. De har haft sele, träns och tömmar på sig, och de har accepterat alltihop utan minsta problem. Även Desolett är en pärla, som tålmodigt står ut med lite stökiga unghingstar vid sin sida. Efter hand har de skärpt till sig och slutat försöka imponera och vara stora hingstar. Förhoppningsvis hinner vi jobba vidare med inkörningsövningarna under de kommande helgerna.
Desolett och jag har nu avslutat en termin på ridskolan, och tar nu uppehåll, eftersom hon väntas föla i slutet av april. Ella och Zison ska dock fortsätta, och de har redan funnit varandra jättebra. Terminsavslutningen hoppade vi en bana med tio hinder på cirka 70 cm, och den red Ella och Zison felfritt utan minsta tvekan. Desolett gillade inte en rejäl parallelloxer på väg bort från de andra hästarna, så där fick vi två stopp (men på tillbakavägen var den lätt!), men för övrigt gick också hon nolla lätt och fint. Våra gruppkamrater fick två respektive cirka tio stopp, så vi var nöjda med våra duktiga pållar.
Det var vi även när vi red Tranås ridklubbs träningstävlingar i dressyr och hoppning i december. På lördagen var det dressyr, och för att öka svårigheten hade de placerat en radio längs ena långsidan. Denna vrålade i med en rockig låt när Desolett och jag passerade andra gången, och sen tyckte hon att det vore en bättre idé att springa till de trygga kompisarna på framridningen! Det blev ett LC:1 program med fart och fläkt, och jag bara skrattade när det var över. 57% fick vi trots allt. Ella och Zison gjorde en bättre uppvisning, kanske inte så bra i formen, men med fina fattningar och ökningar, som alla belönades med sjuor, och kom upp i 60 %, vilket räckte nästan fram till placering.
Till hoppningen på söndagen hade vi klätt ut oss. Ella och Zison var båda harar (tillbehören hade vi fått ärva från Alvedon, då han reds av Elin Larsson på Stenrike stuteri), och gjorde succé bland barnen i publiken. Desolett och jag hade satsat på tomtetemat, och med bjällerkrans vid sadeln och en liten gran till spö, väckte vi också uppmärksamhet. Vi började båda med clear round "krysshoppning" och red varsin felfri runda. Till nästa klass, som var 60 cm, valde jag att ta av bjällrorna, då det blev rätt mycket att koncentrera sig på ändå, och det plingade mycket när man hoppade och galopperade. Desolett gick felfritt igen, och fick en clear round rosett, då hon gick avdelning B. Ella red in med inställningen att felfritt är bra nog, och tiden i omhoppningen har ingen betydelse första gången. Jag såg dock att hon ökade farten när de passerade startlinjen, och resultatet blev en felfri runda som räckte till en fjärdeplacering. Vilken lyckad första tävling med Zison!
Jag brukar tycka att november är grå och dryg, men den här gången försvann den på ett kick, trots att det har varit regnigt och grått, och man har hållit på att kliva ur stövlarna i leran i hagen (tacka vet jag förra året, då det hela vintern var torrt och fint i hagen!). Förutom att vi har haft fullt upp med allt möjligt, har ett antal virus avlöst varandra och gått runt i familjen den senaste månaden, och då finns inte ork till så mycket extra. Därför har ni inte kunnat läsa om allt roligt vi har gjort, men nu kommer en sammanfattning (jag ska försöka komma ihåg det mesta).
Hubertusjakten med Jönköpings läns fjordhästförening samlade sex "stora" ryttare och så fyra små till mini-hubben. Snön hade hunnit smälta undan, men det ösregnade hela förmiddagen, då Vejde och jag gav oss ut för att gömma rävsvansarna. Lagom till eftermiddagenb kom dock till och med solen fram, och vi kunde ge oss ut på en skön tur. Underlaget var dock ganska såphalt, så vi tog det lugnt och lade ner planerna på att hoppa. Muska och Peppe halkade ändå omkull ( i skritt), men klarade sig utan skador. Jag lånade Zison, då Ella red sin avslutningsritt på Bombay, och Anna Landin fick låna Desolett, så att vi utnyttjade alla hästkrafter. Efter en trivsam tur i skogen, var det Anneli på Inderal som hittade rävsvansen.
Mini-hubben gick i skritt med ledare, och alla andra gick också med på promenaden. Vejde tyckte att det var toppenmysigt. Barnen fick sitta av och leta svansen, och här var det lilla Adam - yngsta ryttaren, som fann svansen. När hästarna pysslats om, hade Ella och Maria gjort en tipsrunda, som alla fick prova sina kunskaper på. Sedan gick vi in allesammans och hade prisutdelning och fikade.
Dagen därpå hämtades Bombay av sina nya ägare, och man kunde tydligt se att Emma tyckte att fika och vuxenprat var onödigt tidsslöseri när man äntligen skulle få sin nya ponny! Efter en vecka fick vi rapport på telefon att allt fungerade bra, och de hade varit ute i skogen och även galopperat. Det känns alltid så skönt att få sådana rapporter. Jag hoppas verkligen att de ska få några roliga år tillsammans. Jag ser hur Ella har utvecklats ihop med Bombay, och nu rider hon Zison med stor glädje. Vi har hunnit vara på ridskolan några gånger, och både hoppning och dressyr går jättefint. Första hopplektionen gick nästan för bra. Ridläraren höjde och de hoppade, men plötsligt såg jag att Ella hade tårar i ögonen efter en jättefin runda. Det hade gått för fort fram. Men då tog vi det lite lugnare, och nu älskar hon att hoppa med Zison och ser fram emot hopplektionerna. Hittills har faktiskt allt fungerat jättebra, och det gör att saknaden efter Bombay är lättare att bära. Det enda "fel" Zison hittills har gjort är att han sparkade Hogpax (det var säkert hans eget fel!), så att han fick ett sår på insidan av skenan. Det ser ut att bli ett överben där, och det är väl bara rätt åt mig som stod på exteriörkursen och sa att alla kompensatoriska överben påstår ägaren är orsakade av spark...
Vi har också fått brev och bilder från Humira, som igen har haft stora utställningsframgångar. Hon blev bäst i rasen med 42 poäng på ponny- och kallblodsutställningen i Åstorp, och det var inte dåligt av en tvååring, då det fanns en hel del fjordhästar med. Man blir väldigt glad när man får sådana positiva rapporter från hästar man har sålt. Titta gärna på stuteri Rubins hemsida om ni vill se henne!
Helgen efter hubertusjakten var det dags för introduktionskurs i western-ridning med Leif Engman från Knuts fjordhästar från Gotland. Peppe har ända sedan han var på Gotland och fick rida för Leif drömt en sådan kurs, och nu blev det alltså av. Vi var sammanlagt åtta ryttare, som delades i två grupper. De flesta av oss hade ingen eller liten erfarenhet av westernridning, men Leif gjorde storverk, och innan kursen var slut hade alla provat både sidepass och rollback, och det gick i varje fall över förväntan. Jag tror dock att det är svårare att lära gamla hundar sitta, för det kändes som att de båda tioåringarna Ella och Amelie hade lättare att omsätta det nya än jag! Ibland kände jag mig ganska förvirrad, men roligt hade vi verkligen allihop! Det var mycket inspirerande och kul. Avslutningsvis red vi riddarlekar, och jag hade aldrig trott att jag skulle kunna fånga en liten ring på en lans, men det visade sig allra mest handla om att kunna styra hästen väl, så var det faktiskt inte omöjligt att klara det i galopp. Vi får träna vidare, så går det kanske ännu bättre. Jag tror att alla redan nu önskar att vi kan få tillbaka Leif för en ny kurs. Förhoppningsvis kan han då även få med sig Christina.
Mycket har hänt sedan sist, fast det inte var så länge sedan. Den varma, milda "sommar-hösten" förvandlades i ett slag till vinter med snö, som låg i rätt många dagar (onsdag till söndag). Ellas och min ridträning hade flyttats från tisdagen till onsdagen den gångna veckan, men vi vågade inte ge oss ut med sommardäck i snömodd (jag hade önskat få byta på tisdagen, då jag bokade tiden ett par veckor tidigare, men det tyckte de inte på verkstaden, eftersom det ännu inte var november, så det fick bli torsdagen, då snön låg vit...). Ridläraren hade också sommardäck, så det blev ingen träning alls. Även Ellas och Mias hubertusritt hos Holavedens lantliga ryttarförening frös inne på grund av halkan (men den blev av för andra), så nu hoppas vi på bättre väder till vår ritt nästa helg!
Bombay har hittat en ny ägare, som ska hämta honom om en vecka, då Ella ska få rida hubertusen innan han far. Det är en sjuårig flicka, vars föräldrar har nordsvenskar som pappa kör och mamma rider. En trevlig och hästvan familj, och en rar tjej, som vi tror kan få lära sig mycket och ha kul med den trygga Bombay. Det känns som ett bra hem för honom, och vi hoppas att de ska trivas riktigt bra ihop. Efter att de varit här och provat honom, och bestämt sig, har mamman och flickan varit här och ridit ut tillsammans med våra tjejer (mamman fick låna Desolett), och de hade en trevlig ritt.
Ella har redan fått hem sin nya ponny, newforest ponnyn Eskekärrs Zison. Det är en 16-årig valack, som kommer senast från Ann-Charlott Svensson. Precis som med Wille får vi ta över honom när dottern Matilda vuxit ur och byter till större ponny (inte dumt att känna en lagom mycket äldre ryttare!) . Zison är snäll och välutbildad, och Ella har hittills ridit ut ett par gånger i skogen, vilket varit till full belåtenhet. Ännu är det lite ovant att sitta på en ponny som är drygt en decimeter högre, men jag tror att de kommer att finna varandra snart. Ella är i varje fall glad och nöjd, och pysslar om Zison. Snart ska han få följa med till ridskolan också.När jag hinner ska både Zison och Vejde få egna sidor här på hemsidan, men idag räcker inte tiden.
Vejde har börjat på valpkurs, och eftersom den hålls på söndagar, blev det Ella som fick gå med honom. Det går fint, och idag fungerade inkallning och kontaktövningar jättebra. Vejde är lyhörd och trevlig att jobba med, och en smidig hund att ha här på gården. Han växer så det knakar, men det är väl så det ska vara med valpar. Ibland kan man dock tycka att det går för fort!
Förra helgen var det exteriörkurs steg 1, enligt det nya utbildningsprogrammet. Både Ann-Charlott och jag var helt slut efter två dagars intensivt "kursande", men också väldigt nöjda, för vi hade haft det trevligt, och deltagarna verkade mycket nöjda. De var också duktiga och engagerade, och alla kunde godkännas både teoretiskt och praktiskt. Fyra fick Väl godkänt på båda proven och ytterkigare fyra hade VG på teorin. Ett bra resultat tycker vi. Upplägget fungerade bra, och efter diskussion med dem som gick, kom vi fram till att satsa på ännu en steg 1-kurs till våren, och sedan tar vi steg 2 nästa höst, om ca ett år.
Idag blev vår nya borrade brunn inkopplad, och det känns skönt. Den gamla har fungerat hyggligt, men en gammal grävd brunn blir lätt förorenad av ytvatten, och vi hoppas på stabil och bra vattenkvalitet nu. Annars klarade den gamla faktiskt till och med den torra sommaren (fast vi tog det försiktigt), så den blir kvar som reserv.
Den gångna helgen var avsatt för att göra i ordning staketen i vinterhagarna, innan alla kurser och annat kommer slag i slag. Tanken var att vi skulle ha hjälpts åt och turats om med barnpassning och staketjobb, men det blev Peppe som jobbade klart i hagen (i härlig höstsol!), medan jag tog med barnen till Jönköpings läns Fjordhästförenings hopp- och dressyrdag. Vi hade inte alls tänkt fara dit, men så höll hela evenemanget på att ställas in på grund av smitta på den anläggning de skulle ha varit. Det fick jag veta, och föreslog att vi kunde fråga Holavedens lantliga ryttarförening om deras bana. Vi var hjärtligt välkomna, och plötsligt befann jag mig indragen i att bära undan hinder dagen före, hämta nyckel osv.
När jag nu ändå skulle dit, kunde vi ju lika gärna ta med ett par hästar, och eftersom det inte var krav på fjordhäst, fick det bli Bombay och Desolett. Jag har inte ridit ett dressyrprogram på 20 år (!) och för Ella var det premiär, så vi bestämde oss för Lätt C:2. Ella var först ut, och efter en inledande tvekan om Bombay skulle våga sig in mellan det smala hålet i öppningen i dressyrstakete, gick det riktigt fint. Ända tills de kom till den andra galoppen - då skulle Bombay inte galoppera mera. Han kan fatta fel ibland, men inte alls... det kände vi inte igen. De tog sig igenom det hela och fick uppmuntrande ord med i kritiken. Ella sammanfattade det med att det varit roligt ändå, och att hon gärna ville rida dressyr igen!
Så var det dags för Desolett och mig. Vi inledde inte så tjusigt, då hon vid hälsningen lyfte på svansen och lade en rejäl hög. Sedan gick det någorlunda, om än lite snett och vingligt ibland. Sista galoppen blev usel för oss också, och inte blev det lättare av att Unni stod bredvid banan och pep (sådana koncentrationsproblem hade jag inte för 20 år sedan!). Till slut var pinan över, och jag tänkte att vi blev väl sist och näst sist, Ella och jag. Hem och träna, och komma igen om ett år eller så... Gissa vem som blev snopen när resultatet kom upp! Desolett och jag vann med 159 poäng (av 280, så det var inte lysande, men godkänt och en hygglig premiär, tycker jag)!
Efter fika var det dags att bygga hoppbana, och där hade vi också bestämt oss för att ta de lättaste klasserna. Det fick bli "fjordskutt" (bomhoppning) och 40 cm clear round. Både Ella och jag fick till två felfria rundor med bra flyt, och Ella var lycklig över sina clear roundrosetter. Här kändes det som att vi kan våga oss på lite större hinder nästa gång, men vi var ändå väldigt nöjda med att ha börjat så försiktigt och kommit runt lätt och bra. Efter utdelning av morötter mm till alla, kunde vi åka hem nöjda och glada.
Nu är det som sagt mycket mer hästigt på gång, men den kommande helgen blir det skinnsömnadskurs för Peppe och valpkurs för oss andra. Sen är det exteriörkursen, som har lockat ett trevligt och lagom stort gäng (ytterligare någon kan få plats om det finns intresse - hör av er i så fall!). Därför följer hubertus och western slag i slag. KUL!
Idag har vi varit på ponnyutställning med Bombay (och igår hade jag äran att döma russhingstpremieringen, så det har varit en riktig russhelg!). Ella ville så gärna ställa ut honom innan han säljs, och jag tyckte att vi kunde väl fara till Vetlanda och visa honom, men förklarade noga att hon skulle inte räkna med några större sensationer. Han fick silver som jag sagt, men tack vare en skinande ponny som visades upp väl, och ganska klen konkurrens på russ-sidan, så räckte hans 39 poäng ända till Bäst i rasen! Gissa vem som sken som solen, som värmde gott utanför ridhuset (denna sommar är helt otrolig!)! I BIS-ringen räckte han förstås inte långt, men när man inte alls har tänkt sig att få vara med där, så känns det bra att bara få gå ett par varv! Och han blev långt ifrån sist,och tackades med slutomdömet "en trevlig bekantskap, som visats upp mycket bra".
En annan glad nyhet är att på Peppes enträgna önskan ska Leif Engman komma hit en helg i november och hålla en introduktionskurs i westernridning. Det blir två dagar med varvad teori och praktik. Vi har pratat med några av våra vänner i närheten, och finns det någon mer som vill vara med kan det finnas ytterligare någon plats. Vi hoppas och tror att alla ska bli lika förtjusta i Leifs lugna, trevliga undervisning, som Peppe blev när vi var på Gotland och red där. Alla kanske inte blir nya western-ryttare, men alla kan säkert ha något att lära.
Nu har vi visat Ljosefin med tre döttrar på s.k. belgiskt manér, och det var en härlig känsla! Först tog vi in dem som showinslag till lunchen, och hade då Magnus Ugglas "Morsan e´okej" som bakgrundsmusik. "Kör som det ryker" sjunger han där, och den gamla morsan Ljosefin tog honom på orden, och laddade iväg i full fart när vi skulle trava. Vi fick ordning på gänget igen, och kunde inte låta bli att skratta åt att det är den äldsta som måste bli extra pigg. När det sedan var dags för avelsklass i slutet av dagen, valde vi därför att flytta ut Ljosefin längst ut på sidan, så jag hade tag i henne (annars hade vi Desolett där, då hon varit den piggaste hemma!). Det passade ju också bra att ha henne där, så att hon kunde ha sin fina SuperElit-rosett på sig. Uppvisningen gick då jättebra, och det var flera ur publiken som kom fram och tackade för en fin uppvisning. Roligt! Ni kan här se hur det såg ut tack vare att Jennika Smedberg har varit så snäll och lånat ut bilden. Tack för det! Och tack till Anna och Ann för lånet av era hästar! På bilden ses från vänster Ljosefin, Desolett, Introna och så Divina med Vilmer.
Guld blev det i avkommeklassen, eller som Ronny Johnsson sa "det finns inte super-guld, men det blir guld för denna unika förärvning. Vi hade tidigare under dagen fått rosetten för SuperElit, då den inte hade kommit till premieringen i somras, så hon blev firad, och verkade som sagt tycka att det var kul! Själva utställningen gick annars bara sådär lagom bra med 41 poäng för Desolett och 38 för Ljosefin, men när jag sammanfattade helgen var jag ändå mer än nöjd. Dels hade det som sagt varit roligt med denna specialvisaning, dels kändes det som att rätt häst blivit Best in show. Det var Elisabeth Larssons fina treåring Dahlia, som jag ju satte till BIS i Örebro, och jag bara njuter när jag ser henne trava!
Och så tyckte jag att hingstpremieringen var bra också. Morgan berömde kvaliteten mycket, och trots att många gick in, tyckte även jag att det var befogat (ibland har jag tyckt att en del "fina valacker" har slunkit med in som hingstar). Speciellt kul var då att både Ismo och Alvedon fick in varsin fin son i avel. Alvedons son Stenrike Spritz toppade tvåårsringen med 42 p, medan Anar Frö e. Ismo Kry u. Mumsas Athena (som vi båda ägt och också har fött upp helsystern Isoptin Kry) gick fyra med 40p. Båda var hingstar med härlig uppsyn och utstrålning, och båda hade gratulerats av norrmän, för att de var så fina, vilket förstås speciellt gladde ägarna. Vi lyfter på hatten och säger grattis och hälsar från stolta farmor Ljosefin!
Vi gladde oss också att att Denver, som Ljosefin är dräktig med, blev riksutställningens bästa hingst, och också klarade sig fint på premieringe, där han fick AB(ext) efter bra resultat både i bruksprov och exteriört. Vi gratulerar och hoppas nu ännu mer på en fin fölunge till våren! Divina hade däremot ingen höjdardag, och Ann var dyster efter att först fått ge upp hingstpremieringen med tvåårshingsten Vincent, då han plötsligt visade en lätt hälta, och sen fick sämre poäng än någonsin på Divina. Detta var dock snart delvis glömt då hennes hingstföl Vilmer vann sin klass med 5 x 8 = 40. Efter att ha lånat honom ett par veckor, kan jag meddela att han dessutom är väldigt snäll och trivsam, och bör kunna bli en mycket trevlig häst.
Först var det så torrt att alla beten såg ut som en stäpp, och sen har det i stället regnat utan måtta, men nu har vi äntligen haft ett par riktigt härliga höstdagar, och då tycker jag att det är svårt att hitta en ljuvligare årstid. Vi har förstås ridit i de vackra höstfärgerna, som börjar komma fram, men vi har också övat på ett litet specialprojekt. Ljosefin ska visas upp på riksutställningen för att uppmärksamma att hon var först med Super-elit. Det kändes roligt, men samtidigt lite fattigt att knalla in där med ett gammalt avelssto. Avkommorna är spridda från Danmark till Norrbotten, och det kändes omöjligt att samla dem. Men då kom vi på att vi har ju tre döttrar nära till hands. Divina och Introna bor båda utanför Österbymo, och så har vi Desolett.
I Danmark har jag sett avkommegrupper visas hopsatta i bredd, och tänkte att det kunde vara något. För att våga sig på det, tyckte jag att det var bäst att hästarna fick göra upp på egen hand först, så vi har lånat Divina och Introna ett tag, och efter fyra dagar gick Divinas föl Vilmer obekymrat runt bland alla stona. Då visste vi att de var vänner. Så då satte vi ihop dem och har tränat på att hålla samma takt och fart genom kurvor i båda varven - och det är inte så lätt! Men roligt och inspirerande, och vi hoppas kunna göra en trevlig uppvisning om en vecka!
För övrigt kan berättas att jag har varit i Skåne och dömt deras utställning, och det kändes väldigt roligt att kunna sätta två unga ston som slutsegrare - då finns det en framtid! Det var trevligt att komma ner till södra Skåne igen, och det är ju alltid roligt att träffa fjordfolket och se deras hästar. Väl hemkommen åkte jag och köpte en västgötaspetsvalp från Sänningegårdens kennel utanför Tranås. En liten hane som heter Vejde, som vi hoppas ska bli en trivsam gårdshund.
Som så ofta förut kan jag bara förvånat konstatera att tiden går fort. Det är mer en månad sedan förra rapporten, och mycket har förstås hunnit hända. Om vi ska börja med en tråkig sak, så kan jag berätta att vi fick veta att Furubäcks Ila, som vi har ägt, men sålt till ett par i Överum, har avlivats pga kronisk fång. Hon var en käck häst, som borde ha haft många år kvar, så det känns tråkigt, men sådant händer ju ibland de lättfödda fjordhästarna. Treo, som såldes samtidigt till samma ägare, lever dock kvar i högsta välmåga, och det är alltid något. Jag hoppas att han ska få en ny fjordhäst som sällskap i hagen.
Inspirerade av ridlägret fortsatte Ella och jag att träna ganska flitigt, och åkte bland annat på hoppträning hos Holavedens lantliga ryttarförening. Bombay gillar inte hoppning så där speciellt, och stannar när det blir vad han tycker är lite högt, men Ella har verkligen lärt sig mycket och funnit tryggheten och glädjen på honom, och kämpar på fint. Hon ser glad ut nästan hela tiden när hon rider. Desolett har också utvecklats fint, och går bara bättre och bättre. När terminen började för två veckor sedan började Desolett och jag i samma grupp som Ella och Bombay på Tranås ridklubb. Det är en liten grupp med privata ponnyer, och det är verkligen nyttigt och inspirerande att börja på ridskola igen. Det är väl 20 år sedan sist, eller så... Vi har ju tränat hemma för instruktör en del, men nu är alltså ambitionen ett riktigt träningspass i veckan, och så mycket har vi inte fått till förut. Och så ska man träna en del däremellan! Det känns som sagt väldigt kul, och Desolett har skött sig jättebra under de båda första passen, ett med dressyr och ett med hoppning.
Vi har varit i Danmark och tittat på fjord-EM, och jag deltog i den internationella konferensen för fjordhästdomare. Det var givande, och jag fick också nöjet och äran att bedöma ett par utställningsklasser där. Ismo fanns på plats, och Ellas höjdpunkt under resan var att Pia var så vänlig och lät Ella rida Ismo. Hon strålade redan när hon fick erbjudandet! Jag har också hunnit med att döma några utställningar på hemmaplan. Dels har det varit Hagens connemarautställning, som var en trivsam dag i sällskap med en skotsk domare. Dels var jag förra helgen i Örebro och dömde fjordhästar tillsammans med Ann-Charlott Svensson. Vi kunde bara imponeras och gratulera Elisabeth Larsson till ett fantastisk uppfödarresultat. Med gamla Grynet som bas tillsammans med fina, egna hingstar har det blivit riktigt bra fjordhästar. Att se avkommegruppen i två generationer var verkligen minnesvärt.
Nu har vi avslutat tre dagars "ridläger" hemma, och det var tre riktigt roliga, men ganska jobbiga dagar! Deltagare var Divinas ägare Ann med sin dotter Amelie, som är lika gammal som Ella, och så var det förstås vi själva. Totalt sex ryttare som tog lektioner och kämpade på, men sen hängde även Unni och Tage med på ett hörn med glatt mod, i lekar, umgänge och uteritter. Varje förmiddag körde vi ett pass på ridbanan för tränare, då vi red två eller tre i taget. Måndagen och onsdagen var det dressyr och på tisdagen hoppning/markarbete.
Tanken var att Peppe skulle ta Muska, Mia Ljosefin och jag Desolett, medan Ann red Divinas dotter Inez, och Amelie hade sin korsningsponny "Skräcken" (Markus Hiawatha heter han, men det är så långt!) och Ella Bombay. Muska meddelade dock att med Peppe på ryggen tänker hon inte anstränga sig på ridbanan, så det fick bli hästbyte efter första passet, så att jag tog Muska, Peppe Ljosefin och Mia Desolett. Ute kunde vi dock återgå till planen, för där är Muska med på noterna, och för mig gick det rätt hyggligt på banan också. Hon är ranghög, men jag tror att hon och jag har ordningen oss emellan så klar att hon inte provar att sticka upp.Jag passade dock på att ta ett par språng med Desolett efter avslutat pass med Mia, och även sista dressyrpasset fick jag slipa vidare lite med min favorit.
Måndagseftermiddagen hade vi vikt åt bruksridning. Först var det teori, där vår inbjudna domare gick igenom nya regler och moment, och sen hjälptes vi åt att bygga bana. Vi fick till alla momenten (men inget vatten - det är ju omöjligt denna torra sommar!), och efter en fikapaus sadlade vi och provade det hela. Det blåste kraftigt, men ingen av hästarna lät sig imponeras av en vilt fladdrande plastkasse på en stolpe, och även övriga hinder klarade de flesta bättre än de trott själv. Roligt och inspirerande var det, och även hästarna verkade tycka att det var kul.
På tisdagseftermiddagen tittade vi på Ellen Ofstads film om att prova ut sadel, och jag har sett den förr, men tyckte ändå jag lärde en del, och sen granskade vi våra sadlar bekymrat innan nästa ridpass... Det kändes som oöverstigligt mycket som skulle stämma, men trots allt var det nog inte så illa, så vi sadlade på och red ut senare. Jag tog Wille så att Unni och Tage kunde följa med i vagnen, och han var så pigg och glad över att få följa med ett så stort gäng, så det var en glädje att köra honom.
Sista kvällen var det så lägligt att Holavedens lantliga ryttarförening hade en liten träningstävling i hoppning, och den tog vi som avslutningsövning. Peppe vill inte hoppa (och körde markarbete när det var hoppning, och det passade även mig och Muska bra), och Ann skulle på styrelsemöte, så det blev precis lagom två tranpsorter. Maria fick lov att låna Inez, som är snabbare i benen än gamla Ljosefin, och så kunde jag återgå till Desolett. De båda fjordingarna hade aldrig hoppat en bana, och kanske inte mer än drygt tio språng under ryttare över målade hinder, så vi bestämde oss för att ta det för vad det var - just en träning. Vi valde därför 40 cm. Desolett började, och efter att ha hjälpt till att bygga bana mm, och sen hjälpa alla nervösa barn att sadla, blev det inte mycket till framridning, men in kom vi. Första hindret stod på väg bort från framridningen, och det var väl en sak, men dessutom hängde en skjorta på staketet bakom... Detta var en stor fara, som många andra hästar hade samma åsikt om visade det sig...
Så vi började med ett stopp på första hindret, tog oss sedan över och nästa gick rätt bra. Tredje var igen åt farliga hållet, men inte mot skjortan, så det gick an, och sen fick vi fint flyt över fyra och fem. Sexan var OK, och sen var sista hindret bredvid det första, så det gick med bromsen i... Inez var ännu mer tveksam och stannade och sprang bredvid vid flera tillfällen, men hade till slut hoppat alla hinder, och när hon väl bjöd till hoppade även hon riktigt bra. En nyttig träning, även om Peppe oroade sig för att folk skulle tycka att fjordingar var dåliga...
Amelie räddade äran och red en felfri runda på 50 cm med Skräcken, och sen kom Ella in med Bombay på samma höjd. Han tyckte också skjortan var farlig och samlade ihop tre stopp på olika ställen, och Ella kom ut med mörk blick. Då ropade de att de bjöd på bonusrunda i 50 cm för de som ville, och Ella ville (jag hade redan sadlat av, och vi tyckte det räckte för Inez också). Nu var Ella bestämd och hade slutat vara nervös, så nu gick det med mera fart. Det var det som behövdes för en felfri runda, och ni skulle sett vilken skillnad på ansiktet när de kom ut med rosett på tränset! Alla var dock nöjda, och Maria sammanfattade det som en rolig och spännande dag, när vi bar in alla saker igen och städade ur transporterna.
Nu är Ljosefin SUPERELIT (fast det visste vi ju redan)! Igår var vi på premiering i Brunnstorp - en hel dag med bara fjordhästar; bara det är något extra! Ella visade Ljosefin, och det är bara att hålla med premieringsförrättaren Ronny Johnsson; en sådan häst får man bara en gång. Eller som jag sa då: man får vara glad att man fick den gången. Hon klarade kraven för den nya premieringsklassen Superelit med råge, då hon har två godkända söner och alla hennes sex döttrar har diplom. Hennes tolv föl har åtta olika fäder, vilket enligt domaren är ett ytterligare bevis för hennes oerhörda styrka i nedärvningen. Att det då dessutom är en genomsnäll häst som hela familjen har glädje av, och som ännu vid tjugo års ålder har spänsten kvar i traven, gör det hela bara bättre.
Igår lastade vi in vårt hö, och det var jättefint, efter denna strålande sommarvärme med sol och sol. Ett sådant år är det inte svårt att ta in hö! Vi har kvar enislage från i fjol, och vi ska kolla till hösten om det har stått sig eller om det måste kasseras. Vi fick i alla fall mer hö än vi vågat hoppas, så i vilket fall som helst lär vi inte behöva köpa några större mängder. Det känns skönt att ha detta klart.
Vi har semester nu, och jag inledde med en tidig morgonritt på Muska i lördags, och det var så härligt. Man bör komma ut så att man är hemma innan sju, men jag är morgonpigg, och det är dessutom värt att komma upp och få uppleva sommarmorgonen från hästryggen. Igår såg vi både rådjur och grävling på vår tur. Senare på dagen är det så varmt och fullt av flygfän att det inte känns särskilt attraktivt att rida eller köra.
Maria och Ella har varit på ett andra ridläger, och då hade de med sig Desolett och Bombay. Maria var jättenöjd med Ljosefin på det förra lägret, men ännu bättre hade det gått med Desolett nu, och den här ledaren var riktigt imponerad, och sa att "man kanske skulle ha en sån här bra fjordhäst" (hon föder annars upp ridponny). Efter ridlägret har det mest blivit uteritter i värmen, men snart ska vi ha ett eget kortare träningsläger, där även vi vuxna ska vara med, och det ser vi fram emot!
Dagen efter utställningen hämtade vi Ella och Maria från ett kortare ridläger. Med sig hade de Bombay och Ljosefin. Barnen var nöjda, men trötta, och Ella sov tretton timmar första natten! Som avslutning på lägret hölls skrivning för Grönt kort, och både Peppe (som också skrev) och Maria klarade provet. Ella var för ung för att få ta det, men gjorde provet som övning, och klarade det hon också. Sedan fick vi se en liten hoppuppvisning, och det gjorde alla lägerdeltagarna bra. Nästa dag passade vi på att harva ridbanan med Desolett, och då såg jag att de lärt sig ytterligare något på lägret, för de var direkt framme och hjälpte till att plocka bort sten!
Igår var det 25 år sedan mitt första föl föddes (ett hingstföl som så småningom blev den godkända fjordhingsten Musse Pigg 131). Detta lilla jubiléum firades med att vi åkte till fjordhästutställningen i Länghem, och det visade sig vara ett alldeles utmärkt sätt att få en minnesvärd dag, då det gick mer än bra för våra hästar. När vi åkte hem efter en lång och varm dag, hade vi bilen full av priser, då Södra Älvsborgs fjordhästförening verkligen hade lyckats ordna ett dignande prisbord. Även för övrigt var utställningen välordnad och trevlig, utom att vi saknade en högtalaranläggning. Domare var Ann-Charlott Svensson, och vi har aldrig visat för henne förut, men kunde konstatera att hon dömde noga och välmotiverat, men att man knappast fick några gratispoäng, och i det läget var det förstås ännu roligare att det gick så bra för våra.
Först ut var Desolett, som inte alls var på hugget, utan tyckte att det var varmt och tråkigt på den dammiga ridbanan. Trots det lyckades hon vinna sin klass, som ändå var jämn och bra. I samma ring gick som femma Divinas dotter Inez, som varit Desoletts reskamrat (de bråkade inte alls, trots att de inte setts förut - härligt med snälla hästar!). Inez fick en nia på skritten och en åtta på traven, och höjde sina tidigare 38 till 39. Hon har verkligen utvecklats, och kanske kan hon nå till guld snart!
Unghingstarna Haldol och Hogpax fick dela på en box, då vi trodde att det skulle bli lugnast så. Det verkade stämma tills de fick en snygg ettåring som boxgranne. Det var Alvedon-dottern Tilja (som förresten vann sin klass med guld), och som dessutom verkade brunsta. Då började de rida på varandra, och våra välputsade ettåringar, såg hemska ut när vi skulle hämta dem. Vi hann fixa det värsta innan det var dags för visning. Haldol hade plötsligt insett att han var hingst, och detta bidrog kanske till att han denna gång slog Hogpax, som inte riktigt visade fram sin bästa gång, och som också har vuxit mycket på sistone, och därmed inte var riktigt i harmoni med sig själv.
De slutade som etta och tvåa i klassen (av tre), där Hogpax fick 39 poäng (88887) och Haldol guld och vidare till final. Förra gången de möttes var det Hogpax som vann, och han har fortfarande ett väldigt tilltalande huvud och utsträlning, men jag har själv tyckt att Haldol kommit starkt, och när han dessutom visade upp sig betydligt bättre var saken klar.
I väntan på BIS-finalen hann vi glädja oss åt att Alvedon-dottern Tilja vann sin klass med guld. Sedan såg vi Humira gå tvåa i sin klass, med "bara" 39 poäng, men hon hade glömt traven hemma denna gång, så det var inget att säga om. Antagligen har hon satt fart och vuxit igen, och då händer ju sånt med unghästar. Vi tror att hon kommer igen. Vi passade förstås också på att prata med en massa trevliga fjordhästmänniskor vi känner - det är ju en av höjdpunkterna med sådana här arrangemang!
Till finalen hade vi tvättat av Haldol lite bättre, och Desolett hade plötsligt återfått sin vanliga gnista och var med på noterna. En efter en åkte konkurrenterna ut (det var från början nio guldhästar med), och mot slutade tittade Helene (som visade Haldol) en extra gång på Haldols nummerlapp, för att kolla om hon missat något. Men nejdå, han var kvar ändå tills det bara var tre hästar kvar! Då fick vår fina ettåring lämna med 41 poäng (99887), och det resultatet var vi mer än nöjda med. Så fick Desolett ställa upp mittemot treårsstoet Björkhems Yra, som visades av Therese Isaksson. Senast i augusti i fjol stod Therese och jag tillsammans så, och då var det hennes häst som fick BIS-täcket. Den här gången var det Desoletts tur. Yra fick 42 poäng, och Desolett blev Best In Show med 43 (99898). När vi travde ärevarv var all seghet borta hos Desolett - då kunde man kanske fått en nia på trav också! Väldigt nöjda for vi hem, och lika glada som vi var för resultaten var vi över att alla hästarna utan minsta krångel gick rakt in i transporterna, och hade skött sig prima hela dagen.
Så har vi alla hästar hemma igen, och det känns bra. Även hämtningen av Muska blev en trevlig dagsutflykt till Sörbyholm och stuteri Unik. Tage, som inte ville följa med förra gången, konstaterade på hemvägen att det stämde att vi hade fått god mat! Det hade även Muska fått, så hon hade lagt ut en del, efter en vinter av bantning... Men annars var det bara bra med henne, och innan vi lastade dräktighetsundersökte vi henne och fann ett foster, som Lasse optimistiskt diagnosticerade som ett stoföl! Man kan ju alltid hoppas att han har rätt.
Även Ljosefin och Desolett är dräktiga. Vi kollade Desolett i lördags, då det bara var 14 dagar sedan sista betäckning (för vi var så nyfikna, och lite oroliga att behöva åka till Skåne igen, och det kostar ju inget när man kan kolla själv). Som så ofta visade det sig att den sista betäckningen varit överflödig, då hon hade en 15-16 dagar gammal fosterblåsa. När vi ändå hade satt upp ultraljudet passade vi på att kolla om Ljosefin, vars foster kommit upp i ca en månads ålder, och också såg bra ut. Både Ljosefin och Desolett är de första att bli dräktiga med respektive hingst, och det känns förstås spännade. Nu hoppas vi att allt ska gå bra, för då kommer alla stona troligen att föla i april. Det skiljer bara cirka två veckor mellan den första och sista betäckningen, och eftersom det är Ljosefin som är först, tror jag att någon av de andra fölar före, eftersom hon brukar gå över.
Jag har inte ridit på en månad, så jag var verkligen ridsugen när vi fick hem hästarna. Det var nog Desolett också, för hon var väldigt pigg när vi red ut i lördags. Idag tränade vi dressyr för tränare, och då gick hon bättre än någonsin, så nu är jag ännu mer motiverad att träna vidare och hoppas hinna rida mycket i sommar. Det är ju mycket annat som ska göras i livet också, men bäst känns det när man uppnår en lagom blandning.
Idag har vi haft en härlig dag, då vi hunnit med både roliga och mer nödvändiga saker. Till de senare hörde att lasta in en massa skräp i transporten, så att jag kan ta det till soptippen imorgon. Det har legat en massa gammalt skrot, plast mm i ett stenröse sedan många år (det är inte vi som har lagt det där!), och i lördags bestämde vi oss för att nu var det dags att rensa upp och få bort det. Vi kände oss nöjda när allt var lastat, och Peppe for till soptippen, bara för att konstatera att pingstafton inte är en vanlig lördag, utan betydde stängt... Det var bara att fara hem och lasta av allt på stallbacken, eftersom vi behövde transporten till MUska på söndagen och Bombay (till ridskolan) på måndagen. Och så glädjas åt att det i alla fall inte var kvar i röset. Nu är det alltså lastat igen, och förhoppningsvis snart borta. Men en positiv bieffekt fick det hela. Idag ledde jag hem unghingstarna för att träna lastning med dem en i taget. Den saken klarade de galant, men de skumma högarna med prasslig plast på deras välbekanta gårdplan var misstänkta faror, så vi fick ett bra tillfälle till nyttig miljöträning, och snart hade de fattat mod och tagit sig förbi allt det hemska.
Nu har vi hämtat hem Ljosefin och Desolett, och på köpet fått en riktigt trevlig utfärd. Det är så roligt att träffa entusiastiska uppfödare, och få tillfälle att prata med dem och titta på deras hästar. Man får ny inspiration av sådana möten. Att dessutom bli bjuden på god mat och fika gör ju inte saken sämre.
Vi började med att åka till stuteri Rubin för att hämta Ljosefin. Hon var konstaterad dräktig efter bara ett språng, och jag kan inte låta bli att imponeras av henne. Varje gång hittills har hon blivit dräktig på första försöket, och sedan fått ett fint föl (12 föl har hon fött). Nu är hon alltså dräktig igen, och vi hoppas att allt ska gå lika bra den här gången. Det var Denvers allra första betäckning, men i år ser det ut att komma några ston till - fjol blev det inga alls, och det tycker jag var synd. Vi fick se honom på ridbanan, och han har vuxit till sig och fått ännu mera utstrålning. Det är något speciellt med Dalar-avkommorna! Han rör sig också väldigt fint, och framför allt har en rund och bärig galopp, som jag hoppas att Ljosefins föl ska ärva.
Vi hälsade förstås också på "vår" Humira där, och hon utvecklas bra och blir bara finare och finare. Det känns bara bra att ha sålt en häst när hon blir så väl omskött och matchad. Som jag skrev förra gången är det ofta svårt att skiljas från sina uppfödningar, men det är desto roligare att återse dem i prima skick, och känna att man inte kunde ha gjort det bättre själv. Jag grämer mig aldrig när en såld häst har framgång, utan bara om det inte fungerar bra. På stuteri Rubin fanns också en lovande ridponny-unghingst, som det ska bli spännande att följa i frmatiden.
Desolett och Ljosefin blev glada att återse varandra, när vi kom till Emma Larsson. Desolett är ännu inte dräktighetsundersökt, utan vi ska kolla henne hemma, och hoppas att vi slipper åka tillbaka, trots att även hon har blivit väl omskött av Emma. Ingvar Halsnaes såg vi redan vid förra besöket, och han har hunnit få några ston till sin första säsong. Det är spännande med unga hingstar, och jag tror att båda dessa kan göra väl ifrån sig. Två av Ingvars ston var rödblacka, och eftersom han har rödblack mamma ska det vara 50 % chans att de får rödblackt föl. När vi hämtade Desolett hade vi med oss ett musblackt sto (Kruska 2646, som är halvsyster med Muska) från min bror, så det blir stor färgrikedom där i år. Att han ska kunna ge musblackt är väl däremot liten chans, men han kan nog passa Kruska väl på många andra sätt.
Hos Emma blev det ännu ett återseende, som väckte gamla minnen. I hagen tillsammans med Desolett gick gamla Fröja, 32 år. Jag minns när lilla Emma, då nio år, var med på fjordhästföreningens ridläger med en stor rund Fröja, som jag redan då tyckte var gammal! Det var ett så charmigt ekipage, med den gamla snälla fjorhästen, som bussigt travade runt med sin lilla ryttare. Man inser att tiden har gått när jag nu ser samma tjej som hingsthållare! Men jag tror att det är samma pigga inställning kvar ännu.
Det är tomt att inte ha stona hemma, men å andra sidan blir det lite mer tid åt annat. Jag har dessutom haft lite extra ledigt just nu "mellan hägg och syrén", och det är en härlig tid, då massor av körsbärsträd blommar här. Vädret har inte varit lika varmt och soligt som förra veckan, men det finns att göra ändå. Vi har fortsatt att se över staketen, och sopat ur stallet ordentligt efter vintern. Wille och Bombay är hemma och får förstås ta sina turer som vanligt. Unni tycker att det är så roligt att borsta och vara ute med Wille. När vi körde i förrgår var han ovanligt pigg och ville gå upp i galopp för att hinna med Bombay och Ella som red före. Unni skrattade och guppade i rockarden och tyckte att det var toppen med "loppa, loppa".
Unghingstarna får också lite mer träning än vanligt, och det är så roligt att jobba med dem. De är väldigt trevligt jobba med dem båda, men särskilt Haldol tror jag att vi får svårt att skiljas ifrån. Det är frågan om inte han får bli kvar. Han har samma mysiga grundinställning som Desolett att det är tryggt och trevligt att vara med människor, och att alltid försöka göra rätt. Han kan stå och bli kliad hur länge som helst, och sen tar vi tränset och går en promenad, och trots att han är en liten ettåring ute i stora världen, knallar han fint på bredvid mig. Han står lugnt stilla när jag vill det, och han blev så stolt när han förstod att jag ville att han skulle trava och fick beröm för det, att han tydligt bad om "igen", och blev glad när jag bad om en trav till.
Även Hogpax är snäll och trevlig, men vi hade otur på andra promenaden, då det låg en eltråd ute i fältet (utdragen av älgen...). Sekunden efter att jag såg den, råkade han kliva på den, och det var el i, så han blev förstås förskräckt. Han lugnade sig dock snabbt, och gick snällt med på att följa till nästan samma plats igen (exakt samma ville inte jag gå till då!). Nästa dag fick han nya utmaningar, då det kom först en cykel och sedan två bilar. Den första bilen var våra snälla grannar Maria och Stefan, och när de såg att Hogpax såg fundersam ut, stannade de motorn och lät oss gå förbi. Bättre introduktion med bilar kunde man ju inte önska, och när nästa bil kom med trasig ljuddämpare, tog han även det med fattning. Det är kul att jobba med unghästar!
Det är inte så roligt att sälja sina uppfödningar, men det är desto roligare att hälsa på eller få besök av dem som köpt dem. För ett par veckor sedan var jag och tittade på Divina och hennes lilla fina son Wilmer e. Furubäcks Inter. Han har en helbror som är två år, och jag hoppas att Vincent kommer till Vetlanda i höst, så att jag får se honom där. Han såg fin ut förra året i alla fall. Vi har också haft besök av Mumsas Athena, som vi ägde ett tag, och då kunde vi konstatera att hon redan är dräktig med Morke, och förhoppningsvis ska ha ett fint föl till nästa vår. Athena var i god form, och har fått det så bra precis som Divina. Det blir mycket hästprat sådana stunder, och det ger ny inspiration.
Som väntat kom våren i full fart när vintern till slut gav med sig. Jag tycker att vi har haft en härlig och vacker vinter, men jag njuter lika fullt av våren och sommarvärmen som redan råder. Alla verkar dock inte göra det. Först träffade man en massa människor som gnällde över snö och kyla, och nu i veckan pratade jag med en som suckade och sa att nu måste man väl snart klippa gräsmattan... Jag gläder mig dock att gräset växer (särskilt i hagarna), och att hästarna trivs med det behöver jag väl inte säga!
För två veckor sedan ägnade vi lördagen åt att laga staket, och det var mycket jobb, då vi har gott om älg, som verkar välja vägen rakt igenom. På kvällen var vi till slut klara, och tyckte att vi hade haft en härlig dag, för det var så skönt att vara ute i solen och höra fågelsången. Att vi inte hann rida också gjorde inte så mycket. Vi släppte ut stona i hagen längst bort, och så fick unghingstar och valacker gå på andra hållet, så att separationen skulle bli så lugn som möjligt. De som bekymrade sig minst var unghingstarna, som njöt av att springa och busa på ett stort fält, som var härlig omväxling mot den steniga vinterhagen. Till och med Wille fick glädjefnatt och susade runt ett varv i yster galopp. Bombay och stona ropade lite åt varandra, men gräset lockade ändå mest. När vi gick och lade oss var det lugnt.
Nästa morgon hittade vi stona utanför unghingstarnas hage. De hade klampat runt lite i grannens trädgård också för säkerhets skull. Som straff blev de förvisade åter till vinterhagen, för den dagen hade vi inte tid med mer staketlagning eller nya rymningar, då vi skulle åka och lämna Muska hos Hauk Thun för betäckning. När vi senare kollade staketet insåg vi att det nog inte var stona som var skyldiga, för staketet låg vält inåt och i bortre hörnet. Innan vi hann laga det blev ännu en bit nerriven, så vi hade säkert fått hjälp av älgarna igen.
Stona gick lugnt i vinterhagen, där de kunde stå och titta på sina småpojkar. De fick nöja sig där även när det kom en ettårig new forest hingst på bete. Han heter Kazanova och är e. Lunnalyckans Tacado, som är en stor ponny. Det är dock inte sonen ännu så länge i varje fall. Han var liten och tanig, men trygg ändå och klev lugnt in i gänget. Alla hälsade nyfiket, och till en början såg det hela väldigt bra ut. Efter ett tag började Bombay jaga honom lite, så att han fick hålla sig på sin kant, men gjorde han det, var det lugnt. Troligen blev Bombay tuffare efter hand, för nästa morgon hittade Peppe Kazanova utanför hagen när han skulle fara till flygplatsen 04.20. Han ringde till mig, som yrvaken gav mig ut i dimman och morgonmörkret. Tack och lov hade vi låtit grimman vara på så länge för säkerhets skull, och dessutom var det en snäll och välhanterad kille, som bara verkade vara glad att få följa med mig till stallet en stund.
Där fick han stå medan jag lagade staket (han hade nog krupit ut, då undre tråden var av). Sedan flyttade jag Bombay till stona, men lät Wille vara kvar, då det kändes som att en vuxen stabil häst kunde vara bra i början. Det var fel. När jag släppt ut Kazanova igen, tog Wille sitt "ansvar" och började jaga nykomlingen. Så det var bara att gå ut och ta Wille (som verkade lättad att slippa sköta detta) och flytta även honom till stona. Sen var det lugnt, och det fungerar bra med unghingstarna. Jag tror att de ska få en rolig sommar tillsammans.
Förra helgen åkte vi så söderut med Ljosefin och Desolett. Ljosefin är hos Denver, och där fick vi hälsa på Humira, som verkligen ser fin ut. Det känns ännu mera rätt att Muska är hos Hauk Thun nu när jag sett Humira igen. Desolett är hos Ingvar Halsnaes, och jag gillade honom redan i höstas, och han var finare nu. Jag tror att alla hingstvalen kan ge bra resultat, och hoppas att de snart är dräktiga så att vi kan få hem våra hästar! Det är tomt utan dem. Men det är alltid lika roligt att träffa fjordfolk och se deras hästar och prata lite häst. Hos Cederblads hade vi en jättetrevlig stund vid matbordet, och då känner man verkligen att det är rätt ras, för även folket är trevligt! När vi lämnade de andra var hingstarna på hingstvisning, men Ingvar han precis hem, så Denver väntar vi med spänning på att se när vi hämtar Ljosefin.
Så var påsklovet redan slut - det går fort när man har roligt! En del har jag också jobbat, men mycket tid har vi varit lediga och hunnit syssla med hästarna. Vi har också städat undan vintersaker, och avslutade detta med att Desolett fick dra hem en kälke som blivit kvar på åkern sedan snön försvann. När hon ändå skulle selas passade vi på att ta en tur med rockarden, och flickorna red med, så hela familjen kom ut på skön påskrunda. Unni somnade i vanlig ordning, men verkar ändå gilla att följa med.
Hon lyckas ibland även somna när hon rider Wille - det är så skönt gung! Wille verkar vara glad att vara hemma, och vi har kört honom en hel del sedan han kom hem. Ella tycker att det är så mysigt att pyssla med honom, även om hon tycker mycket om Bombay. Vi har också varit flitiga med unghingstarna, som har fått komma ut på promenader och prova på att ha både sele och träns på sig. Det tar alla nyheter med ro, och det är kul att jobba med dem. Förhoppningsvis kommer våren snart att avancera så att vi kan släppa ut dem på bete, och ta dem från stona. Båda diar ännu, och Desolett har helt och hållet accepterat att båda diar henne - ofta samtidigt. Ljosefin tolererar ingen annan än sitt eget föl, men Desolett kan till och med låta Hogpax komma ensam. De behöver ju inte dia längre, men det är besvärligt att skilja ifrån och låta dem gå i hagar alldeles nära varandra, så vi inväntar våren. Snart är det väl dags - vissa år har de redan varit ute dygnte runt vid den här tiden.
Snart ska vi också åka med stona för betäckning. Vi har nu valt hingstar, och det ska bli Hauk Thun till Muska, Denver till Ljosefin och Ingvar Halsnaes till Desolett. Vi var sugna på Atlas till Desolett, men resan är lång och hingsten skulle iväg flera gånger, både för att tävla och för att betäcka en kort period i Sverige (tyvärr i Dalarna, som ju inte heller är nära), så det kändes som att risken var stor att hon skulle bli borta länge. Nu hoppas vi att de ska bli snabbt dräktiga, så att de kan komma hem och vara till glädje igen!
Vi får ta en liten paus i vårt flitiga tränande när stona är borta. Vi har provat att byta hästar litegrann, och Peppe rider på Ljosefin, Mia på Desolett och jag på Muska. Det har varit nyttigt att byta, även om jag kan sakna min härliga Desolett. Jag tror att det kan vara utvecklande för alla ryttarna.
Mycket efterlängtad kom Lill-Wille hem igår, och Unni var förtjust över en "liten häst", som hon sa. Hon har blivit så glad i att vara med och borsta och fixa, och nu har hon en snäll kompis i lagom storlek, så att hon når mer än till magen bara. Fjordingarna har annars snällt låtit henne borsta, medan hon har föredragit "Bej", som hon kallar Bombay för. Han har också varit snäll, men man ser på honom att han tycker att det är jobbigt med så små barn. Det är väl tiden på ridskola som sitter i. Annars har vi nu haft honom med på ridksolan de senaste veckorna när Ella ridit lektion, och då har han skött sig utmärkt, och Ella har äntligen känt sig så trygg att hon velat hoppa också. Ridläraren gillade också honom, och önskade att de hade haft ett par-tre sådana på ridskolan, och vi kan bara hålla med.
Samma ridlärare höll i löshoppningskursen, som vi tyvärr inte kunde vara med vid alla tillfällen på, men som ju ändå blev nyttig träning för våra unghingstar. Sista gången var i söndags när vi var på fjordhästföreningens årsstämma, och då hade ridläraren pratat lite med klubbens ordförande, som hade med två unga halvblod. De fick beröm, men ridläraren avslutade med att konstatera att kursens bästa hästar var de båda fjordingarna! De hade visat sig kloka och positiva och med fin teknik. Kul beröm i ett sällskap med halvblod, ridponnyer och en del annat! Vi ska alltså inte blygas att ge oss ut bland andra hästar.
Den erfarenheten var det också många som drog i samband med exteriörkursen som jag hade på Tranås ridklubb för en vecka sen. Många av deltagarna var fjordfolk, och så var det en hel del från trakten. Totalt sett blev det 25 deltagare, och som jag hade hoppats fick vi en jättetrevlig dag. Vi tittade på fyra fjordhästar och fyra andra, och det var nyttigt se på olika raser och typer. Dagens stjärnskott var Anar Frö, en tvåårig fjordhingst e. Ismo Kry u.Mumsas Athena. Jag hade tagit med honom för att jag visste att han var fin, men han gladde med att vara ännu bättre än jag trott. Roligt! Hoppas att han fortsätter utvecklas så här bra.
Kursutvärderingen gav mig en del tips och tankar inför kommande kurser, och jag känner mig verkligen inspirerad att ta tag i en uppföljning efter denna trevliga dag. Jag vill tacka alla som kom med häst, så att vi fick något att träna på, och alla som deltog och på så sätt bidrog till en lyckad dag. Jag har tittat igenom kurskritikerna, och allra bäst betyg (där 5 var max) fick den goda maten från Pensionat Ekliden i Tranås med ett snitt på 4,8. Sämst med 4,2 fick lokalen, som en stund var lite stojig, men annars utmärkt för ändamålet (inga obehöriga nästa gång!) med 4,2. För övrigt låg alla moment med teori, praktik, hästar, övrig info på mellan 4,5 och 4,7. Högt och bra, alltså, och jag är tillräckligt uppmuntrad för att redan börja fundera på nästa steg (men det är mer jobb än man tror, så lite dröjer det!).
Och efter en lång härlig vinter, där det fortfarande förra helgen var gnistrande vitt och mycket snö, kom våren med stormsteg, och nu är det vått och grått. Men det är härligt att höra fåglarna. Hästarna fäller sin päls i stora drivor. Det sade de om Wille också, men tyvärr visade sig hans drivor bero på pälsätande löss, så nu har vi lite att jobba med för att få bort det, och se till att inte alla de andra blir smittade. Vi har varit ledsna idag, för att fodervärden inte levt upp till förväntningarna på flera punkter, och förutom lössen också nonchalerat att få hans botulismvaccination gjord, men vi har lärt oss att man måste lita på magkänslan (jag var inte glad när han åkte redan), och vi ska nog inte så gärna låna ut hästar igen.
Däremot funderar vi på att åka och betäcka stona i vår, och vi grunnar på hingstval och vilka som ska betäckas. Under tiden har vi kommit igång bra med ridningen, och vi är ute och leder ettåringarna. Igår tog vi med Ljosefin som sällskapsdam, men Unni tröttnade, så jag sa åt Peppe att de kunde vända hem före. Det tyckte Ljosefin inte alls var någon bra idé. Visst är hon hemkär, men allra mest är hon MAMMA, och om då lillpojken är ute i stora världen så är det nog bäst att vaka över honom!
En hel månad har gått sedan jag skrev senast, och hela den tiden har det varit fortsatt härligt vitt vinterväder! Många klagar, men jag gläds åt en vinter, då jag inte en enda gång har hållit på att kliva ur stövlarna i en geggig hage. Vi har fortsatt med att köra släde och kälke, både enbet och par, men ett tag var det så kallt att vi helt övergick till att bara rida. Annars är det härligt att köra släde, och en gång fick vi till slut med bjällrorna också. Desolett bekymrade sig inte om bjällerklangen, men trivdes inte med att inte höra mig, så vi tog bort dem efter halva turen, och jag får säga att även vi på kälken uppskattade den rofyllda tystnaden, där man hörde hästarnas taktfasta tramp!
Sirre har åkt till sitt nya hem utanför Flen, där han kommer till en liten ridskola, som verkar väldigt ambitiös och bra. Jag hoppas och tror att han ska trivas där och att de ska gilla honom. Han har haft det lite tråkigt här på slutet, men Maria har tagit ett par mysiga avskedsritter på honom. Och han har hjälpt Bombay att tukta de båda uppstudsiga ettåringarna, som älskar att busa och tampas. Kanske kommer tjejerna att åka till "hans" ridläger på Björkängs gård (se Sveriges ridlägerarrangörers länkar) nästa sommar.
På tal om buspojkarna Haldol och Hogpax, så har de vuxit ordentligt, och det märks att vårkänslorna så smått börjar ta fart. Ännu går de med flocken, men när det blir dags för bete ska de till egen hage. De håller på att lär sig en hel del om livet som häst, och efter grundträningen med borstning, hovlyftning, uppbindning och ledning, har vi fortsatt med att träna lastning. De har varit hur lätt som helst med dessa nyfikna och positiva grabbar, som inte tog lång tid på sig innan de stod i transporten och mumsade morötter. Vi tycker verkligen om dem, och de har ett härligt temperament.
De senaste båda söndagarna har de haft tillfälle att imponera även på andra, och verkligen gjort det också. Vi har tagit med dem till löshoppning på Tranås ridklubb med Lotta Fasth som instruktör. Vi tyckte att det kunde vara en nyttig träning att åka transport, komma till ridhus och prova något nytt för dem. De tyckte att det var en utmärkt idé, och var nästan genast med på noterna. Första gången var alla imponerade nog, och andra gången haglade lovorden. Lotta berömde dem för deras fantastiska temperament, stora smidighet, fina rörelser och goda kapacitet. Hon menade att man normalt måste gå lite saktare fram med så unga hästar, men de här var både bra och okomplicerade, så det var bara att låta dem hoppa. Vi behövde aldrig be dem om mera, utan så fort de hade fattat vad de handlade om, bjöd de på hinderna och galopperade iväg så fort vi släppte dem. Härligt att se!
Nästa helg är det dags för exteriörkursen på lördag, och den ser jag fram emot! Det har varit stort intresse, så kursen är fulltecknad med 25 deltagare. Jag känner de flesta sedan förut, och det är engagerade och trevliga personer, så jag hoppas verkligen att vi ska få en givande och rolig dag. Fast det har varit lite motigt på vägen... Först fick jag en rejäl magsjuka när jag hade planerat att göra färdigt brev och kompendium till deltagarna. Sådant går ju som tur är snabbt över, så papperna kom iväg i tid. Sedan skulle jag plocka ihop en del diabilder att ha till kursen, och när jag började närma mig slutet kärvade projektorn ihop. Ingen i Tranås ville ens försöka laga den, men till slut fixade Peppe den. Igår trodde jag att jag hade listan över övningshästar klar till kursen, men då ringde en hästägare och har troligen fått in smitta, så de kan inte komma, och så blir det till att ta ett tag till även i den frågan! Men trots allt hyser jag gott hopp om att allt ska ha ordnat sig till lördag!
De senaste tre söndagarna har vi varit ute och kört par med vår korgsläde, och det har varit så härliga turer, trots att vi lyckats glömma bjällrorna hemma varenda gång! Ljosefin och Desolett trivs bra tillsammans, och det har verkligen skapat mersmak. Mellan varven har vi ridit en del, och framför allt har Ella varit flitig och ridit med sin kompis Emelia, på Bombay respektive Sirre. Annars har hela familjen haft hosta och snuva om varandra i flera veckor, så full fart har det inte varit. Nu börjar alla må bättre, så på förmiddagen red Ella och Peppe ut på Bombay och Muska, och i eftermiddag fick jag och Desolett Ella på skidor tolkandes efter. Det var tufft att forcera djupa snövallar där det drivit och i vägkanten, men vi fick härliga turer.
Vi har en härlig vinter med många soliga dagar med mycket snö. Idag är drar en kall snålblåst ner trivselfaktorn, och dessutom har nästan hela familjen åkt på en dundeförkylning, men förra helgen hade vi ljuvliga dagar. På söndagen var det varmt och lugnt, men ändå lagom med snö, och då drog vi äntligen fram korgsläden och en parstång, som vi så länge pratat om. Desolett och Ljosefin skötte sig som väntat jättebra i par, eftersom Ljosefin har gått i par förut,och Desolett och hon är så goda vänner. Alla barnen utom Unni, som sov middag, följde med på en härlig tur, och det var så varmt och skönt att vi fick knäppa upp jackorna! Jag känbde mig så glad och nöjd med att äntligen ha fått ihop ett par igen, och det kändes att hästarna trivdes också, så detta måste bli igen!
På lördagen hade vi Annika här för en ridlektion, och en flicka från Ellas ridgrupp var med på Sirre. Hon har ridit honom flera gånger sedan jullovet, och vi har varit både ute i skogen och på ridbanan. De passar jättebra ihop, och vi hade en rolig ridtur helgen före, då vi började lugnt men slutade med snabba busgalopper, och alla kom hem rödkindade och glada. Det är roligt att se att Sirre fungerar som vanligt, och hur fint han går trots att flickan ännu inte har fyllt nio år.
Det börjar droppa in anmälningar till exteriörkursen i mars, och jag plitar på med kompendiet. Jag tror att det ska bli en rolig kurs, och känner mig inspirerad. Ni som vill vara med bör passa på att anmäla innan det är fullt!
Idag är sista jullovsdagen, och vi har verkligen haft ett mysigt lov. Familjen växer ihop mer och mer, och vi har haft så roligt ihop. Det har varit mycket ridning, tolkning och skidåkning i det ljuvliga vintervädret, och idag är det ännu en gnistrande dag. Igår hade Tage besök av några killar som han red ihop med på ridskolan, och vi gjorde en skön tur ut i skogen med fikapaus mitt i. Fyra hästar hade vi med (Desolett, Ljosefin, Sirre och Bombay), och de skötte sig perfekt allihop trots att flera av dem fick pröva på att vara riddarhästar!
Humulin åkte till sitt nya hem för ett par dagar sedan, och det ser tomt ut både i stall och hage utan henne. Muska har dock inte sagt något alls, och vet nog att hon har flyttat. Muska stod bredvid transporten som moraliskt stöd när vi lastade, och Humulin klev/skuttade in utan större tvekan, även om hon blev lite snopen när hon fann sig vara ensam i transporten. Jag hoppas att hon ska vara lika fin och trevlig hos sin nya ägare som hon varit här. Vi saknar henne redan.
Idag har Annika varit och tränat Ella och Maria, och vi lät Maria återuppleva gamla minnen och ta Sirre. Annika konstaterade att hade vi inte sagt något hade hon inte anat att det skulle vara några problem med honom. Han gick hur fint som helst, och även Maria lyckades ha honom på tygeln långta stunder. Inte ett försök att bocka trots många galopper, och vi lät honom sluta för idag efter en halvtimme, då kondisen ännu inte är på topp, och om han är duktig ska det få vara kul för honom också. Och det tror jag att han tycker - han verkar trivas och må bra här. Även Bombay skötte sig fint, och var så gullig när han galopperade genom snön så att snön yrde.
Ännu en härlig ledig vinterdag, då vi faktiskt hunnit rida alla ridbara hästar, och fått lite valuta för all mockning. På förmiddagen red Mia på Ljosefin med Ella tolkande efter på skidor, och så Peppe på Muska. På eftermiddagen red jag ut med tjejerna på Desolett, Sirre och Bombay. Eftersom Sirre kändes bra senast jag red honom, lät jag Maria prova sin gamla, kära ponny, och han gick hur snällt som helst även ute i skogen. Vi känner med och mer igen den gamla mysiga Sirre sedan han bantat lite och fått en passande sadel igen.
GOTT NYTT ÅR! Tack för alla trevliga jul- och nyårshälsningar från er som köpt häst av oss, varit här och betäckt ston, och alla andra goda vänner! Särskilt roligt är det att höra hur det går för er och era hästar, och flera fina bilder har vi också fått njuta av.
Det nya året har börjat härligt med bästa jullovskänsla. Vi har varit lediga över julen, och sen har vi arbetat en del och varit lediga en del. Vi arbetade igår, men har nu ledigt ett par dagar och har haft turen att få det att sammanfalla med ett gnistrande vinterväder med snö, sol och ändå bara lagom kallt. Då rycker det i mig att ta fram släden, men barnen älskar att tolka, så det har det fått bli istället ännu så länge. Maria har tidigare inte provat, utan har föredragit att sitta på hästen, men Desolett och jag drog henne i förrgår, och det blev en tur med många skratt och nyttigt träning för Desolett att stå stilla och vänta medan Mia pallrade sig upp ur snödrivorna...
Igår tolkade tjejerna med Ljosefin medan vi arbetade, men idag har det blivit flera ridturer i ett gnistrande vackert landskap. Först hade Desolett och jag Ella på släp, och efter mycken träning är hon nu duktig och föll bara en enda gång under en rejäl tur med mycket trav och en del galopp. Fallet kom förstås i skritt när hon pratade med Mia som red efter på Ljosefin! På eftermiddagen red sen Peppe, Mia och Ella ut på varsin häst och kom hem med rimfrost i pälsen och rosor på kinderna.
Jag hade tänkt rida Sirre under julen, men då var det halt och isigt, så det kändes inte som rätt tillfälle. För ett par dagar sedan hade snön lagt sig djupare, och det kändes som dags att se hur han skulle bete sig. Till att börja med gick han nästan som vanligt och var som alltid lätt att få på tyglen. Han var dock segare och ovilligigare att gå fram för skänkel än tidigare. Den första galoppen gick fint, men i nästa fattning blev det istället bromsning och skutt. Redan efter ett skutt insåg han dock att det inte passade sig, och kom fram fint i galopp när jag manade på honom. I nästa fattning gjorde han en halvhjärtad bockning, och sen gick han plötsligt nästan som vanligt. Framåtbjudningen och lydnaden för skänkel var plötsligt igen också bättre.
Idag stod Sirre och ville så gärna få följa med när vi tog de andra hästarna för ridning, men idag räckte inte tiden till för honom. Jag ser nu att det inte är svårt att rida till honom, men frågan är om tiden räcker för att sätta igång honom. Jag hinner ju inte rida Desolett alls så mycket som jag vill... Om vi ska lämna honom för träning bör han dock ha lite grundkondition, så vi får se vad vi hinner göra åt saken. Jag vill inte rida honom för långa pass, eftersom jag är för stor på honom, men han bär mig förvånansvärt väl. Jag hoppas verkligen att vi ska hitta rätt hem till honom under våren, för det är en för bra ponny att gå här och skrota.